Read Runeberg

Tillståndet i Frankrike före revolutionen 1789

Originalsida 6
Originalsida 6
Originalsida 6
Originalsida 7
6–7

Sida 6

1. Olikheten i rättigheter och skyldigheter samhällsklasserna emellan

kloster och katedraler, och i dessa gömdes det dyrbaraste husgeråd, de rikaste smycken, de största konstskatter, hopade af släktled efter släktled genom århundraden.

De andliges ägodelar hafva ensamma uppskattats till ett värde af 4,000,000,000 livres — och ändock bör man erinra sig, att penningvärdet vid revolutionens början var dubbelt så högt som nu. Den årliga afkastningen af dessa egendomar beräknas till 80 à 100 millioner. Vill man ta reda på presterskapets årsinkomster, har man att härtill lägga tionden, som årligen gaf 123 mill., samt hvad årligen inflöt såsom gåfvor och sportler, för hvilka poster inga summor kunna uppges. Enskilde prelater kunde fröjda sig åt högst betydliga inkomster. Abboten i Clairvaux hade i årliga räntor 3 à 400,000 livres, ärkebiskopen i Strassburg öfver 1 million. Provinser funnos, i hvilka till kyrkan och dess prester hörde 3/4 af all jordegendom.

Äfven adeln var väl försedd, såsom man kunde vänta af ett stånd, der klassfördomarna sträfva till förmögenhetens bibehållande inom ståndet, och dit all samlad enskild rikedom söker sig väg. Prinsarna af det kungliga huset hade ungefär 1/7 af landets yta som apanage, och hertigen af Orléans ensam ägde 11,500,000 livres i årliga räntor. Man kan föreställa sig adelns öfriga medlemmar i proportion efter dessa.

Men ej nog med att de privilegierade ägde dessa ofantligt stora egendomar och årsinkomster; de voro dessutom för dessa underkastade endast en ofullständig beskattning. Skattupptagarna stannade framför de högre klassernas gods; för dessa skulle andra, för ägarna fördelaktigare principer tillämpas, för dem funnos friheter och undantag af allehanda slag.

Den förnämsta af skatterna till den franska staten, den s. k. la taille, var dels en personlig, dels en grundskatt. Från den förra delen af skatten voro adel och prester fullständigt befriade; den senare betalades, men med åtskilliga friheter. För sina skogar, ängar och vinberg voro de högre klasserna först och främst fritagna från all grundskatt; likaså för en betydande del af den öppna jord de själfva odlade. Men dessutom funnos en mängd personliga och provinsiella undantag. Än var det gammal

Källa: Project Runeberg ·