Sida 11
Första kapitlet.
Öfverblick af elektricitetslärans utveckling och förnämsta satser. De elektriska enheterna.
1. Elektricitetslärans äldsta historia. -- En af Greklands sju vise, Thales, uppgifves såsom den hvilken först iakttagit, att när bernsten gnides den därigenom får egenskapen att draga till sig lätta föremål, t. ex. halmstrån, trådar, blad. Ordet elektricitet är ock härledt af den grekiska benämningen på bernsten. Några århundraden efter Thales upptäckte Theophrastus ett mineral, troligen hyacint, som visade samma egenskap som bernstenen. Äfven flera af den atmosferiska elektricitetens verkningar måste hafva varit de gamle grekerna och romarne bekanta, och man har äfven velat tillägga dessa kännedom om åskledaren. Detta synes visserligen föga troligt, men däremot är det möjligt, att man i Indien sedan lång tid tillbaka haft någon kunskap om sättet att afleda åskslag.
2. Gilberts upptäckter. -- Det dröjde ända till slutet af det sextonde århundradet innan några vidare iakttagelser gjordes angående elektricitetens företeelser. Då uppträdde en af alla tiders mest framstående forskare, engelsmannen Gilbert (1540 --1603), drottning Elisabeths lifmedikus, med vigtiga upptäckter i denna del af naturvetenskapen. Han meddelade dem, äfvensom sina vigtiga forskningar öfver magnetismen, i sitt berömda arbete "De magnete, magneticisque corporibus et de magno magnete tellure", hvilket utkom i London år 1600. Man anser honom med skäl såsom jordmagnetismens upptäckare, och flera till magnetismen och elektriciteten hörande fenomen iakttogos eller förklarades först af honom. Gilbert ådagalade sålunda, att ett stort antal kroppar förhålla sig på samma sätt som bernsten, sålunda diamant, opal, beryll, gagat, glas, svafvel, mastix, gummilacka m. fl. Dessutom fann han, att vissa ämnen
