Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

annat än mot betalning, så .vida icke konungen sjelf vore' närvarande. Fyra af rikets råd (två prester och två lekmän) skulle hafva slottslofven och de skulle under konungens frånvaro förestå regeringen. De stora herrarne hade icke blott rätt att befästa sina gårdar, utan äfven att förvägra konungen eller hans ombud inträde, derest de visste sig vara inför konungen anklagade o. s. v. Det var ett fullständigt rådsregemente hvilket lemnade konungen allenast ringa makt öfrig. Afven med denna inskränkning i konungens myndighet ville icke herr Sten Sture gå in på att taga Hans till konung, men han öfverröstades af de andra svenskarne, som voro närvarande, och nödd satte han sitt sigill under recessen1. Om de vid mötet fattade besluten underrättade herr Sten borgmästare och råd i Stockholm; det heter i brefvét, att Hans skulle innan han antogs till konung betala sin faders skulder och gifva både fattiga och rika ersättning för den skada de lidit, och skulle vid kal-marmötet 1484 de tre rikenas råd döma öfver Sveriges anspråk på Gotland och området vid Bohus.

Förhållandet mellan herr Sten och Stockholms stad var vid denna tid icke det bästa. Under det han i början af sommam vistades på Gotland för att dagtinga med herr Ivar Axelsson, hade herr Sten Kristersson (oxenstjema) slagit ihjäl en borgare, och i följd deraf råkade stadens borgerskap i uppror. Fru Ingeborg, herr Sten Stures maka, gick sjelf från slottet för att på rådstugan göra förbön för våldsverkaren, sofci hade sökt en fristad i gråbrodernes kloster, men just som hon kommit fram till rådhuset, blef hon af folkmassan trängd och kullslagen. Först i november månad tillförsäkrade riksföreståndaren staden förlåtelse för detta öfvervåld mot hans maka, och staden måste lofva att alltid vara herr Sten trogen.

Yid samma tid gaf det svenska rådet åt herr Hans Åkesson (Tott) Kalmar slott med underlydande område som län för lifstiden och lofvade att utverka en stadfästelse på denna förläning af den furste, »som varder vald till en herre och konung öfver riket». Så mycket höll man i Sverige derpå, att recessens samtliga vilkor skulle uppfyllas, innan konung Hans fick tillträda regeringen, att det beramade hyllningsmötet betraktades som ett valmöte. Någon hyllning eller något val förekom icke vid sammanträdet i Kalmar i augusti och september 1484. Der bestämdes allenast att fred och endrägt skulle råda mellan de tre rikena »under en herre och konung», men huru denna union skulle sättas i verket lemnades osagdt. Konung Hans uppgaf visserligen icke sina anspråk, men han lät det anstå med deras förverkligande.

Herr Ivar Axelsson hade å Sveriges sida deltagit i 1484 års unions-möte, men hur litet allvar han hade med sina trohetsförsäkringar till herr Sten Sture, visade han kort derefter. I november 1484 tillstälde han nämligen ett

1 De öfriga • venskar ne som deltogo i beslutet voro biskop Henrik i Linköping, riddarne Ivar Axelsson, Åke Jönsson (Svarte Skåning), lagman i Södermanland, Tnre Tnresson (bjelke), lagman på Öland, Hans Åkesson (Tott), lagman i Nerike, väpnarne Arvid Trolle, lagman i Östergötland, Karl Bengtsson (vinstorpaätt), Magnus Karlsson (ekaätt), Nils Klansson, Jörgen Åkesson (Tott) Svante Nilsson (Stnre, natt och dag) och Arvid Knutsson (Store), lagman i Tiohärad.

Svtriget hittoria. II. 24

roogle