Sida 433
Riksföreståndarnes tid. 1470—1521
att några förnäma personer kunde hos dem inqvsCrteras. I februari 1505 hemstälde derfor det svenska rådet till det danska, om det icke vore lämpligast att uppskjuta unionsmotet. Det danska rådets svar är icke bevaradt, men det synes hafva varit af böj ande.
Man var i Sverige missnöjd med danskarnes beteende. Herr Erik Tures-son ansåg deras våldsgemingar vara anledning nog till att icke bry sig om mötet. Det är troligt, att dessa tankar delades af herr Svante, och han hade nog inflytande att göra sina åsigter gällande; hvarken han eller någon af det svenska rådet infann sig i Kalmar, hvarest i deras frånvaro de danska och norska råden (den 1 juli 1505) tilldömde konung Hans Sveriges krona samt dömde hans motståndare, herrar Sten Sture, Svante Nilsson, Nils Klaus-son, Sten Kristersson, Trötte Månsson (ekaslägt), Erik Turesson, Åke Hansson (Tott), Peder Turesson (bjelke), Erik Johansson (vase) och Tönne Eriksson (Tott) samt deras vänner såsom majestätsförbrytare från ära, frihet, privilegier och gods, hvilka sistnämda skulle tillfalla konungen.
Vi veta icke med visshet, hvar herr Svante och det svenska rådet be-funno sig under kalmarmötets tid, ej heller på hvilket sätt man rättfärdigade sitt uteblifvande; det talades dock om rådsöfverläggningar, om fruktan för ett ryskt infall i Finland, om motvind. I skrifvelser till allmogen beklagade sig sedermera herr Svante, att konungen icke hade velat invänta det svenska rådet.
Huru än dermed förhöll sig, de norska och danska råden hade alls ingen rätt att förfoga öfver Sveriges krona eller att döma öfver svenska män, allra minst efter den romerska lagen, hvilken icke egde giltighet i Sverige. Men man ^ nöjde sig icke härmed. De danska och norska råden vände sig till den tyske kejsaren Maximilian, hvilken icke hade något att skatfa med Sveriges angelägenheter, och han icke allenast stadfäste domen, utan instämde äfven de nyss uppräknade herrarne inför sin och det tyska rikets kammarrätt, hvilken förklarade dem i akt, alldenstund de hade brutit det heliga romerska rikets landsfrid. Vigtigare än allt detta var kejsarens förbud för alla det tyska rikets medlemmar att underhålla några förbindelser med svenskarne, ty detta förbud, derest det hade hållits, skulle hafva beröfvat Sverige all hjelp frän den mot konung Hans icke synnerligen vänligt stämda hansan.
Man hade ännu icke i Sverige öfvergifvit försöket att underhandla. I slutet af år 1505 var det tal om en svensk beskickning till Malmö, i hvilken den danskvänlige herr Ture Jönsson skulle taga del, men först i början af år 1506 kom han i sällskap med herr Sten Turesson (bjelke), domprosten i Linköping herr Hans Brask med flere ned till Skåne. De uträttade dock ingenting, ty de hade icke fått i uppdrag annat än att förklara svenskarnes uteblifvande frän kalmarmötet och att utverka ett stillestånd på några år, helst så, att Kalmar och Borgholms slott lemnades tillbaka till Sverige; på frågor hvarför konung Hans blifvit förjagad samt om man icke åter ville taga honom till konung fingo de icke inlåta sig, utan skulle allt sådant hänskjutas till ett
Sveriges historia. II. CiöO^IC
Källa: Project Runeberg ·