Sida 439
Riksföreståndarnes tid. 1470—1521
försvar eller dagtingan. Rättegången duger icke till mycket, ty Sverige vore redan instämdt för kejsarens kammarrätt (detta betydde dock bra litet!), och att vädja till högre rätt, till påfven, skulle medföra allt för stora kostnader. Att lita till krig vore ock oradligt, alldenstund fienden vore mycket mäktig och landet utarmadt. Således återstår allenast att dagtinga, ehuru väl Sverige ofta tillförne blifvit genom dagtingan besviket, och man hade derför anmodat erkebiskopen att inleda underhandlingar med konung Hans.
Om än flertalet af rådets medlemmar delade dessa åsigter, stod herr Svante dock ingalunda ensam. Herr Erik Turesson insände år 1507 till rådet ett betänkande af följande innehåll: Det vore icke rådligt att låta hansestäderna nu uppträda som medlare mellan rikena, ty dermed förnedras dessa och städerna upphöjas, hvilka dock ofta visat att deras ord icke äro mycket att lita på. Så mycket mindre vore det skäl att gifva efter, som, efter hvad herr Erik fött veta af sina vänner i städerna, dessas menigheter ifrigt yrkade på tillstånd att åter upptaga den vinstgifvande handeln på Sverige. Det vore i öfrigt farligt att låta de tyska städerna få allt för mycket insteg i de politiska förhållandena, ty derigenom kunde till sist den tyske kejsaren blanda sig i blifvande konungaval. Yida enklare vore det att direkt underhandla i Danmark om ett nytt unionsmöte, men om detta icke kunde ske, torde väl Sverige ännu en tid kunna hålla ut med fejden, så att konungen snart skulle tröttna vid den; för sin del ville herr Erik hjelpa till med lif ogIi yttersta makt, ty det vore vida bättre att hafva en uppenbar fejd än en öfvermäktig hemlig och ohuld herre. En fred som ej gjorde skada eller förakt vore nog det bästa, men hellre krig än en utländsk konung eller hans afföda. Icke vore det så farligt med förbudet för hansan att handla på Sverige, ty det kunde icke upprätthållas. Öfver Reval kunde man få både humle och salt, kläde och vin. Man kunde dessutom helt enkelt taga så många hanseatiska eller holländska skepp man behöfde och sedan gifva för dem full ersättning; dermed kunde man icke ger na ådraga sig något straff. »Sveriges rike är icke så snart vunnet som dess fiender tänka, om Gud blott täckes gifva endrägt och kärlek inbördes.»
Rådet förde nya underhandlingar med Danmark, under det kriget fortfor på alla håll. I slutet af december 1507 brände Henrik Krummedike Ny Lödöse, den 27 januari 1508 inbjöd det danska rådet det svenska till ett möte i april månad, i slutet af februari brände herr Trötte Månsson till Eka den skånska staden Yä, ungefär en månad senare företog herr Åke Hansson en fård till ön Anholt, hvarest han satte sig i besittning af alla de kostbar-heter som borgarne i de halländska städerna af fruktan för anfall hade gömt derstädes, mot midten af april reste biskop Otto i Vesterås och herr Erik Trolle till Kjöbenhavn att inleda underhandlingar. Doktor Hemming Gad hade öfvertalat riksföreståndaren att nu försöka underhandlingarnas väg för att få, om möjligt, andrum under ett par år. I Kjöbenhavn öfverenskom man allenast om ett stillestånd intill den 1 juli samt att alla tvistigheter vid den tiden skulle afdömas vid ett möte i Varberg. Något afgörande kom dock
Källa: Project Runeberg ·