Sida 10
Tidningen utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för ett qvartal endast 1 krona, postarvodet inberĂ€knadt. â Sista numret i mĂ„naden meddelar en fullstĂ€ndig mode- och mönstertidning. â Uppgif Ă„ nĂ€rmaste postanstalt namn och adress samt erlĂ€gg en krona, sĂ„ erhĂ„lles ett nummer i veckan under hela qvartalet. För hvarje 5-tal abonnenter, som samlas, och för hvilka afgiften insĂ€ndes till Redaktionen af Idun, erhĂ„lles ett gratisexemplar för hela den tid, under hvilken abonnementet rĂ€cker. Ăro de samlade abonnenterna fĂ€rre Ă€n 5, torde prenumeration ske Ă„ nĂ€rmaste postanstalt. â Bidrag frĂ„n alla omrĂ„den för qvinlig verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör anvĂ€ndas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga angifvas, och kan fullkomlig diskretion frĂ„n redaktionens sida pĂ„rĂ€knas. Manuskript, som ej antages till införande, Ă„tersĂ€ndes, sĂ„ vida porto bifogas. Inga ofrankerade försĂ€ndelser lösas. Annonser mottagas endast mot kontant liqvid i förskott af 25 öre pr 4-spalt. petitrad (= 12 stafvelser). Ingen annons införes under 1 krona. âââââ
JulgÄfvor.
SĂ„ ömt han svepte kappan Kring hennes vackra byst. Och man gick nedför trappan, Seân man hvar andra kysst. Nu juluppköp skall göras Utaf de unga tu; Han var en man. förĂ€lskad, Och hon hans lilla fru.
En smula biter vinden, Men det har ingen nöd. Han ser den kÀra kinden FÄ helsans vackra glöd. TÀnk, att sÄ tungt hon armen Mot honom stöda nÀns! ... Hvar höjning utaf barmen Emot hans hjerta kÀns.
PĂ„ hufvudgatan viker Nu in det unga par. Hvad strĂ„lande butiker LĂ€ngs asfaltstrottoar! Och ack! nĂ€r blickar sĂ€tta I brand hvar hjert-atom, Ăr grufligt svĂ„rt att vara En duglig ekonom.
De stanna framför fönster, Som blĂ€nda med sin lyx. â »Nej, ser du, hvilket mönster! Och mattan der, â hvad tycks? Och der â Ă„h, kĂ€re, kĂ€re! Nej, maken aldrig fans! Jag menar detta armband Med diamanters glans.»
SÄ, hycklande, hörs stamma Den lilla som pÄ skÀmt. Hon visste: i det samma Var ocksÄ köp bestÀmdt. Men plötsligt ifrÄn glittret Hon blickar lÀngre fram Och fÄr kring fina munnen En min helt allvarsam.
I nÀsta tvÀrgrÀndshörnet Framför en ringa bod, Som just pÄ lyx ej stötte, En pilt i trasor stod. Hans lilla pigga nÀsa Mot rutan trycktes platt. Man kunde tydligt lÀsa: »Der inne fins en skatt.»
En skatt, han ej mot dussin Af diamanter bytt: En kaka, som med russin Och annat godt man prydt. »TĂ€nk, om blott rik jag vore, DĂ„ vore ingen nöd; DĂ„ finge jemt jag Ă€ta Mig mĂ€tt af sĂ„dant bröd!» â â
De sÄgo pÄ hvar andra ... En hvar utaf dem sÄg, Hur i den andres ögon Ett fuktigt glitter lÄg. En föresats, en tanke, Ett löfte deri fans, Som kom dem glömma armband Och diamanters glans.
Oscar Guldbrand.
Julpligter och julfröjd.
Julen stundar â denna, den kĂ€raste af vĂ„ra fester, Ă„rets sorglösa hjerteglada barnafest, hvilans och njutningens fridagar, familjehĂ€rdens glada Ă„terseendeshögtid! â För att fĂ„ fira den i ro, omgifna af dem, som Ă€ro oss kĂ€rast, och för att pĂ„ dessas ansigten fĂ„ lĂ€sa tillfredsstĂ€llelse och lycka, spara vi inga uppoffringar, ingen möda. Derför denna julbrĂ„dska, detta julstök, dessa hemlighetsfulla jularbeten lĂ„ngt in pĂ„ de mörka nĂ€tterna, derför familjefadrens fördubblade arbetsifver för att sedan fĂ„ hvila och njuta af den glĂ€dje, hans arbete sprider i kretsen af hans kĂ€ra.
***
Men icke alla kunna emotse julen med dessa kÀnslor af glad förhoppning. För mÄnga Àr den en sorgetid, som de med bitterhet i hjertat se nalkas.
Ty aldrig kĂ€ns sorgen sĂ„ otröstlig â aldrig fattigdomen sĂ„ afskrĂ€ckande â aldrig aldrig saknaden sĂ„ omöjlig att fylla som just under dessa dagar, dĂ„ alla jĂ€gta för att njuta lycka, skapa lycka, dĂ„ man nĂ€stan fordrar lycka.
Mot dessa arma, vid lyckans julbord vanlottade Àr lifvet mÄngdubbelt bittert under dessa dagar; det nÀstan hÄnar deras armod.
SĂ„ gör naturen i sin karga nakenhet; icke en blomma, knappast en lifvande solstrĂ„le, endast mörker och köld; â sĂ„ göra de lyckliga menniskorna, som i munter julstĂ€mning skynda genom gatorna och ur de festligt upplysta butikerna samla med sig sĂ„ mycket vackert och nyttigt till de varma, julsmyckade hemmen; â sĂ„ göra minnena, som hviska om en lyckligare, kanske för alltid svunnen tid; â sĂ„ gör hoppet, som mĂ„ hĂ€nda föregycklat dem ett ljusare öde.
Mot dessa hafva vi pligter, vi alla, som hafva nÄgot att dela med utaf, det mÄ nu vara af detta lifvets goda eller af dess glÀdje och trefnad.
TÀnk derför pÄ de fattiga, som hungra eller frysa, kanske endast ett stenkast bort frÄn vÄr varma boning, hvars förrÄdshus nu Àr vÀlförsedt till julen! Med hvilken rÀtt Àr vÄr lott sÄ mycket lyckligare Àn deras?
TĂ€nk pĂ„ mĂ„ngen gammal qvinna, som sitter sĂ„ ensam pĂ„ en ödslig kammare! â Hvad har hon brutit för att vara förnekad lyckan att omhuldas af smekande hĂ€nder?
TĂ€nk pĂ„ dem, hos hvilka julhelgen med sina minnen rifver upp bittra, halflĂ€kta sĂ„r! â En nyck af ödet och det kunde ha varit vi, som nu suttit stumma af sorg pĂ„ ruinerna af en för lifvet krossad lycka.
TĂ€nk pĂ„ alla smĂ„, som Ă€nnu icke veta, hvad en lyeklig jul vill sĂ€ga, som aldrig klappat hĂ€nderna vid Ă„synen af en lysande julgran, prydd enkom för deras glĂ€dje, och som aldrig, mĂ€tta, varma och sorglösa somnat med en afgudad docka eller bilderbok i famn! â HĂ€r Ă€r mycket att göra för att skipa rĂ€ttvisa.
***
Mot alla dessa hafva vi pligter.
Dela ut af förrĂ„dshusets öfverflöd! â Bjud den ensamma till ert julbord, sĂ€tt henne vid högsĂ€tet och lĂ„t henne kĂ€nna, att hon icke Ă€r ensam. LĂ„t de bedröfvade icke försjunka i grubbel, utan tvinga dem att lefva med i nuet och glömma sorgen!
Och alla I, hvilkas julfröjd grumlas af saknaden efter friska barnaskratt och det muntra trampet af smÄ fötter, tÀnden julgranen ÀndÄ; nog finnas smÄ fötter, villiga att dansa omkring den och smÄ strupar, hvilkas glada jubelskri skola belöna er möda och göra saknaden ljuf!
Ju flere lyckliga, dess rikare julfröjd!
Guido.
En liten julhistoria.
BerÀttad af Mathilda Langlet.
»Jag har varit der uppe hos herrskapet med en julgran till barnen,» sade en medelÄlders man, dÄ han steg in i stugan och gick fram till spiseln, för att snön skulle smÀlta frÄn stöfvelsulorna. »Det var sÄ mycket ljus och leksaker och grannlÄt der inne, sÄ det var rakt obegripligt,» tillade han.
»VÄra barn fÄ intet, de,» sade hustrun och sÄg pÄ ett par flickor och en gosse, som sutto hopkrupna invid spiseln. »Jag har inte sÄ mycket som en hvetbulle en gÄng Ät dem, fast det Àr jul. Patron Àr allt bra svÄr med det, att en aldrig kan fÄ ut nÄgot i förskott.»
»Vi fÄ ju ut i förskott,» menade mannen.
»Ja, det förstÄs, men alltid pÄ bestÀmda tider, och om det dÄ inte rÀcker frÄn den ena gÄngen till den andra, sÄ Àr det bra svÄrt.»
»Ja,» sade mannen, drog af sig de vÄta stöflarne och gick bort till sÀngen, der han kastade sig ned. Arbetet var slut för dagen, nÄgot tidigare Àn eljes, ty det var ju julafton, men det började dock redan skymma. Hustrun satte sig vid fönstret och sÄg ut.
»Nu gĂ„r vĂ€l frun der uppe och delar ut julbullar Ă„t pigorna och drĂ€ngpojken,» sade hon. »Ja, nĂ€r jag tjente piga, fick jag nog ocksĂ„ bullar och kakor â men en fattig statdrĂ€ng bryr ingen sig om. Nog kunde vi vara mera i behof af litet godt bröd till julen Ă€n tjenstfolket der uppe, som har sin goda mat och gĂ„r till dukadt bord för hvar dag.»
»Stina har lofvat att jag skall fÄ smaka hennes hvetbulle, för att jag gick till skomakaren med hennes kÀngor,» sade pojken vid spiseln.
»Herre Gud, sĂ„ânt elĂ€nde!» utbrast hustrun och lade handen öfver ögonen. »PĂ„ det gamla stĂ€llet fingo vi Ă„tminstone en tĂ„r mjölk till grötdopp pĂ„ julafton.»
»Ja, men nog haâ vi vĂ€l mycket bĂ€ttre hĂ€r,» sade mannen. »Större stat Ă€r det och bĂ€ttre rum och aldrig nĂ„got vĂ€sen om vedpinnarne.»
»Men nog Ă€r patron hĂ„rd Ă€ndĂ„,» Ă„tertog hustrun. »Andersons, som vaâ hĂ€r före oss, fick ju flytta bara för han var full en enda gĂ„ng, och dĂ„ var det marknad till.»
»Ăn seân dĂ„? Det visste han förut. Det Ă€r ju det första patron sĂ€ger, nĂ€r han stĂ€dslar folk, att di fĂ„r inte vara fulla en enda gĂ„ng, för dĂ„ fĂ„r di flytta. Och nĂ€r han hĂ„ller ord i det ena, sĂ„ hĂ„ller han ord i det andra med. Nej, hĂ€r tycker jag att vi kan haâ riktigt bra, och om inte de der auktionsskulderna hĂ€ngde efter sĂ„ â»
»Och kusken fick flytta bara för att Lindgrenskan var nĂ€svis mot frun, för han tĂ„l ju inte, att en svarar henne ett enda ord, om hon Ă€r aldrig sĂ„ â»
»Ja, sĂ„ det undrar jag dĂ„ rakt inte pĂ„,» afbröt mannen litet hĂ€ftigt. »Hade jag en sĂ„dan hustru, sĂ„ skulle jag vrida om nĂ€san pĂ„ den, som vĂ„gaâ vara oppkĂ€ftig mot henne.»
