Sida 12
blek flicka synes med ett litet paket i handen. »NÀsdukar för nÄdig frun!»
»Godt,» sĂ€ger Lisette och lĂ€gger paketet pĂ„ ett bord. â
»Skulle ni vilja vara sÄ god,» stammar den unga flickan, »och anmÀla mig för nÄdig frun?»
»NÄdig frun tar inte emot!»
»Om ni Ă€ndĂ„ skulle försöka!» beder flickan med darrande stĂ€mma. »Jag har Ă€nnu litet att fĂ„ för det sista arbetet â och penningarne Ă€ro sĂ„ knappa för oss!»
Lisette gÄr in Ànnu en gÄng. »NÄdig frun, sömmerskan.»
»Men, min Gud! Jag sÀger ju, att jag inte tar emot!»
»Hon sÀger, att hon nödvÀndigt behöfver penningar.»
»Jag tar inte emot,» sĂ€ger hennes nĂ„d med eftertryck och ser harmset upp frĂ„n sin bok, som nu börjar intressera henne. »Kan dĂ„ folk aldrig vĂ€nta ett ögonblick! SĂ€g henne, att hon kan komma till baka i öfvermorgon â nej, om Ă„tta dagar.»
Lisette framför budskapet; den unga flickan blir dödsblek och kÀmpar med tÄrarne. »Min Gud!» sÀger hon sakta, »om nÄdig frun visste, i hvilken belÀgenhet vi Àro!» Men Lisette öppnar dörren, och hon gÄr nedför trappan samt gatan utefter till sin torftiga bostad, hvarest den sjuka modern och de smÄ syskonen vÀnta pÄ henne under bekymmer och oro. Hvarje öre, som de hade, Àr utgifvet; de hafva nu satt sitt sista hopp pÄ inkomsten af hennes arbete. Hon trÀder in tigande. »NÄÄ?» frÄgar den sjuka frÄn sin bÀdd, och de smÄ se pÄ henne förhoppningsfullt. »Jag har ingenting med mig,» sÀger hon tonlöst, sjunker ned pÄ en stol och utbryter i en tyst, smÀrtsam grÄt, i hvilken de smÄ kraftigt instÀmma.
Emellertid följer nĂ„dig frun romanhjeltinnans hjertslitande öde med tĂ„rade ögon: hon har ett sĂ„ vekt hjerta! â â
Min nĂ„diga! Ănnu Ă€r allt omkring eder idel solsken; er make, som himmelen bevarat Ă„t er likasom er lille son, ligger för edra fötter, ni har vĂ€nner och vĂ€ninnor, smickrare och tillbedjare i oĂ€ndlighet, ni har rikedom, ungdom, skönhet, allt hvad ni kan önska er â om ni öfver hufvud taget nĂ„gon gĂ„ng kan komma att hysa en önskan. Men ingenting Ă€r bestĂ€ndigt hĂ€r i verlden, hvarken er ungdom eller er skönhet, ja, kanske icke en gĂ„ng er makes tillbedjande kĂ€rlek. SmĂ„ningom skall Ă€fven ert fĂ€rglösa hvardagslif, fröjderna af hvilka ni i fullt mĂ„tt njutit, för er förlora sitt behag, triumferna, som er ungdom firat, icke mera tillhöra er. Och kanske sparas ej en gĂ„ng för er lifvets allvar, sorger och bekymmer; kanske gĂ„r Ă€fven ni en gĂ„ng omkring i sorgdrĂ€gt och söker ett trofast bröst, vid hvilket ni kan utgjuta er klagan, ett varmt hjerta, som kan skĂ€nka er tröst. Hvar skall ni söka det. Hos tillbedjarne och smickrarne frĂ„n edra tidigare Ă„r? Hos vĂ€nnerna, som lĂ€ttsinnigt tillbringa sin tid? FĂ„fĂ€ngt! De taga icke emot! De taga icke emot!
Och Ă„lderdomen kommer, oĂ„tspord och obeveklig, och ensamheten; det blir tyst och tomt omkring er och i ert inre. Ni ser er om, huru ni skall kunna fylla ödsligheten och tomheten i ert inre, liksom tusende gjort före er och med samma resultat. Ni knackar pĂ„ hos den oegennyttiga, offervilliga vĂ€nskapen, som ni nu ej mera kan bjuda nĂ„got, och af hvilken ni nu endast kan begĂ€ra en allmosa â hos snillena frĂ„n forna och nyare tider, som förr skĂ€nkte er sĂ„ mycken styrka och vederqvickelse, â hos religionens tröstegrunder. Och öfverallt heter det för er: de taga icke emot!
Men Ànnu Àr det tid för er, min nÄdiga. Ni Àr icke dÄlig, nej bevars, och skulle ni fÄ en aning om de krÀnkningar, som ni i dag till fogat andra,sÄ skulle ni icke kÀnna dem mindre Àn de sjelfva. Ni Àr blott tanklös. TÀnk en smula för er, min nÄdiga, tÀnk pÄ andras vÀl och pÄ edra egna pligter, lÀr er lefva, icke blott till ert eget behag, utan Àfven för andras bÀsta, innan Ànnu de trÄkiga gÀsterna ledsnad, ensamhet och olycka komma; ty dessa intrÀda oanmÀlda och frÄga ej först, om ni tar emot.
Anna Fromm.
Hemmets medicin.
Fullt upp att göra hela dagen; utan rast eller ro, mĂ„nga planer och Ă€nnu flere förtretligheter; dĂ„ och dĂ„ en smula förtjenst och i nĂ€sta ögonblick dubbelt sĂ„ stor förlust; usla tider, penningbrist, dĂ„ligt humör, ingen utsigt till bĂ€ttring i affĂ€rerna â det Ă€r affĂ€rsmannens dagliga lif nu för tiden. Trött, nervös, retlig, nedstĂ€md och förarglig till lynnet vĂ€nder han omsider hemĂ„t efter slutadt dagsverke.
Han Àr nÀstan sjuk öfver förspild möda och dÄligt resultat af dagens anstrÀngningar. SÄ kommer han hem; han Àrnar gifva strÀng befallning om större sparsamhet och enkelhet, inskrÀnka alla onödiga utgifter; i annat fall kanske Àfven hans lilla förmögenhet gÄr förlorad. Han kÀnner sig verkligen bÄde trött, utledsen och sjuk.
I tamburen börjar han tĂ€nka öfver en kort, men bestĂ€md förelĂ€sning â en urladdning för hans dĂ„liga humör. Men allt Ă€r sĂ„ stilla och fredligt. Han kommer in i salen, en behaglig vĂ€rme slĂ„r emot honom, och den vĂ€nliga husligheten öfver det hela stĂ€mmer honom till större hĂ€nsynsfullhet. FrĂ„n nĂ€rmsta rum höras barnens skratt, lek och sĂ„ng; dessa toner passa icke till den melodi, han velat uppstĂ€mma. Han ser in i matsalen, qvĂ€llsbordet Ă€r dukadt, det vĂ€ntar endast pĂ„ honom, pĂ„ honom ensam; hans hemkomst Ă€r signalen till, att man skall begynna. PĂ„ honom hafva alla der hemma tĂ€nkt hela dagen, efter honom hafva de lĂ€ngtat timme efter timme. Nej, detta Ă€r icke rĂ€tta stunden för den tillĂ€rnade moralpredikan. SĂ„ kommer hans hustru in; hon har hört honom komma och skyndar nu att med en kyss helsa honom vĂ€lkommen. Hennes ord klinga som musik i hans öron, om hans hals lĂ€gger sig en mjuk och vĂ€nlig arm, och tvĂ„ ögon, strĂ„lande af glĂ€dje och Ă„terspeglande hjertats Ă€lskvĂ€rdhet, se pĂ„ honom sĂ„ trofast och varmt. Barnen storma in. »Pappa, pappa Ă€r kommen!» En omfamnar hans knĂ€, en annan hoppar upp för att gifva honom en kyss, en tredje fĂ„r fatt i hans hand, alla taga ordet ur munnen pĂ„ hvar andra för att berĂ€tta och frĂ„ga pĂ„ samma gĂ„ng. I nĂ€sta ögonblick sitter han vid bordet, utan att veta, hur det hela gĂ„tt till.
Det dĂ„liga humöret Ă€r borta, förargelserna Ă€ro försvunna, inbillningarna glömda; trötthet, knarrighet, otĂ„lighet, dĂ„ligt lynne â allt Ă€r som bortsopadt. Hemmet, det trefliga hemmet med den Ă€lskvĂ€rda familjen har varit medicinen, som lugnat, upplifvat och styrkt den trötte. Han kĂ€nner sig Ă„ter rustad till ny kamp för den följande dagen och hoppas Ă€nnu en gĂ„ng pĂ„ bĂ€ttre tider.
Hans majestÀt utestÀngd.
Som bekant har nyligen en af vÄr celebre bildhuggare Alfred Nyström modellerad ryttarstaty af Karl den femtonde varit utstÀld till beskÄdande i hufvudstaden. FrÄn denna »kungliga» utstÀllning har den spirituelle kÄsören Jörgen meddelat oss följande episod. Vi lÄta kÄsören berÀtta:
Man var inne i ateliern och sÄg pÄ kung Karl. Han satt pÄ en arab sÄ lifslefvande, som han gick och stod i lifvet. Med det undantag att hÀr var han af gips och förminskad till en fjerdedel. Sedan skall han bli af brons och af sin egen naturliga storlek, ökad med 50 procent.
»Det knackar pĂ„ dörren,» â saâ vi till vĂ€nnen Nyström.
»StĂ€ngdt för i dag,» â saâ denne.â »Nu gĂ„ vi opp och sĂ€tta oss till middagsbordet,» tillade han.
Men en ung herre, som bodde i huset, visade sig i dörren och frÄgade i högtidlig ton, om vi ville »lÄta hans maj:t konungen stÄ och knacka förgÀfves!»
Nej, det ville vi visst inte! Inte ens undertecknad var en sĂ„ arg rabulist. Ănnu mindre professor Alfred, som Ă€r en mycket hygglig karl.
Hr Nyström sprang om ena hörnet efter sin kung. Jag sprang om det andra. I samma afsigt. Hr Nyström sprang naturligtvis om rasande hörn. Jag sprang lika naturligt om rÀtt hörn. Men hans maj:t hade sÄ stort försprÄng, att jag rÀknade ut, att man skulle hinna honom först om en hel halftimme och lÄngt ute pÄ Kungsholmen.
Pustande ÄtervÀnde bÄde konstnÀr och konstkritiker till ateliern. Utan sin nÄdige kung.
DĂ„ man kom upp i hr Nyströms konstnĂ€rligt ordnade vĂ„ning, f. d. hr Karadja paschas, sĂ„ mötte oss hr Nyströms unga danska fru och saâ, att vi inte voro nĂ„gra vakna snillen, och att hans maj:t allernĂ„digst behagat ringa pĂ„ bĂ„de hos portvaktens och herrskapet Nyströms i huset midt emot ateliern. Men hvarken portvakterskan, som var frĂ„n landet, eller den dörröppnande lilla tjenstflickan, som var frĂ„n Danmark, hade underdĂ„nigst varit bekanta med kungl. maj:t. De hade derför helt lugnt svarat kungl. maj:t, att »professorn visst var i ateliern med en annan herre». Och de hade lika lugnt rapporterat fru Nyström, att »en lĂ„ng, gentil herre velat göra visit, men att de sĂ€ndt honom till ateliern. Der gĂ„r han nu öfver gatan».
DĂ„ fru Nyström tittade ut, sĂ„ igenkĂ€nde hon underdĂ„nigst kungl. maj:t sjelf. Men för sent. Portvakterskan var mest förtviflad. Kungl. maj:t hade med sina högst egna seende ögon tittat in i hennes rum och allernĂ„digst sagt, att »der var bra mörkt». Och hon hade begĂ„tt det högmĂ„lsbrottet att underdĂ„nigst svara: â »GĂ„r vĂ€l an!»
En lycka i olyckan, â saâ hon, â var, att den artistiska och stĂ„tliga vestibulen var vĂ€l sopad och stĂ€dad. Och för sĂ€kerhets skull stĂ€dade hon den Ă€nnu en gĂ„ng. Just dĂ„ vi kommo till baka frĂ„n vĂ„r misslyckade kungliga jagt.
Men inte kom nÄgot kungl. maj:t.
Jo, dagen derpÄ las man i aftontidningarna, att kungl. maj:t varit i ateliern och sett sin brors och företrÀdares i allo lyckade och anslÄende bild. Men tidningarne berÀttade inte, om han den gÄngen tittat in till Portvakterskan. Men sÀkert Àr, att dylika smÄ kungl. besök och tittar ovilkorligen komma att öka portvaktsfruarnas intresse för sina förstugors hÄllande i mönstergildt skick.
