Sida 2
IDUN Tidningen utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för ett qvartal endast 1 krona, postarvodet inberĂ€knadt. â Med sista numret i mĂ„naden följer en fullstĂ€ndig mode- och mönstertidning. â Uppgif Ă„ nĂ€rmaste postanstalt namn och adress samt erlĂ€gg en krona, sĂ„ erhĂ„lles ett nummer i veckan under hela qvartalet. För hvarje 5-tal abonnenter, som samlas, och för hvilka afgiften insĂ€ndes till Redaktionen af Idun, erhĂ„lles ett gratisexemplar för hela den tid, under hvilken abonnementet rĂ€cker. â Bidrag frĂ„n alla omrĂ„den för qvinlig verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bor anvĂ€ndas och mariginal torde lemnas. Namn och adress torde alltid noggrant angifvas, och kan fullkomlig diskretion frĂ„n redaktionens sida i detta afseende pĂ„rĂ€knas. Annonyma skrifvelser lemnas utan afseende.
Qvinlig ÀlskvÀrdhet.
Det ligger nÄgot underbart i ÀlskvÀrdheten. En hvar prisar henne, och dock Àr hon lika sÀllsynt som en Àkta perla pÄ hafsstranden. Det fordras inga prunkande talanger för att vara ÀlskvÀrd. OeksÄ bestÄr ÀlskvÀrdheten hvarken i djupt förstÄnd eller sprittande qvickhet. Hennes hemlighetsfulla förtrollning ligger i nÄgot helt annat; den kan ligga dold under det oansenligaste yttre och derifrÄn sprida ljus och vÀrme. Hjertat allena, det varma af menniskokÀrlek uppfylda hjertat Àr den rÀtta grunden, frÄn hvilken ÀlskvÀrdhetens underbara blomma spirar upp.
Ett sÄdant varmt hjerta Àr det, som i vÄr mun lÀgger de rÀtta trösteorden för vÄra medmenniskors lidanden, och om dessa ord Àn ej finna nÄd inför vÀltalighetens domstol, sÄ utgöra de dock den rÀtta, den bÀsta balsam för det lidande sinnet.
Men Ă€fven den lycklige uppfriskas och fröjdas öfver det deltagande, som en Ă€lskvĂ€rd menniska visar honom, mer Ă€n öfver nĂ„got annat. En vĂ€nlig blick, ett godt ord, ett leende och ett uppmĂ€rksamt öra â huru ofta slĂ„ ej dessa vapen de störste vedersakarne afund och stolthet ur brĂ€det och segra öfver de mest snillrika och talangfulla egenskaper!
Man möter stundom i lifvet qvinnor, hvilka genom den rikaste begÄfning synas liksom skapade att lyckliggöra sitt hem och sin omgifning. Och dock lemna de en hvar kall. Och om man ocksÄ utan afund erkÀnner deras öfverlÀgsenhet, sÄ kan man vanligen ej undgÄ att rycka pÄ axlarna med ett: »Skada, att hon skall vara sÄ föga ÀlskvÀrd!»
Andra deremot förefalla vid första anblicken helt oansenliga, och likvÀl utgÄr frÄn dem en sÄ frisk och upplifvande flÀkt, att ung och gammal gerna samlas kring dem. FrÄgar man efter hemligheten af deras dragningskraft, sÄ heter det med ett gladt leende: »à h, hon Àr sÄ ÀlskvÀrd!»
Och vÀl Àren I vÀrda kÀrlek, I qvinnor med det varma hjertat och det innerliga deltagandet för alla. T förstÄn konsten att glömma ert eget jag och finna intresse i frÀmmande vÀsen, i andra menniskors sorger och fröjder, i deras allvar och skÀmt, ja till och med i deras smÄ hvardagsangelÀgenheter. Ert deltagande förgyller som en solstrÄle allt, hvarmed I kommen i beröring, sÄ att hvar och en, som nalkas eder, deraf hemtar ny vÀrme, ny kraft.
Men I, som ej förstĂ„n att vara Ă€lskvĂ€rda, hafven I nĂ„gonsin tĂ€nkt efter, hvar felet hĂ€rtill ligger? »Jag har ej fĂ„tt den förmĂ„gan!» sĂ€gen I med en axelryckning. I misstagen er! ĂlskvĂ€rd kan en hvar, som verkligen vill det, vara. Dock mĂ„ste man vĂ€nja sig att tĂ€nka mindre pĂ„ sig sjelf. Man mĂ„ste lĂ€ra sig att Ă€fven Ă€lska andra. Hjertat vidgas dĂ„ och blicken blir friare. Man lemnar sin egen horisont bakom sig och lĂ€r sig att Ă€fven med andras ögon skĂ„da omkring i lifvet. Hjertat finner dĂ„ mycket, som det tycker vara Ă€lskvĂ€rdt, och dess egarinna blir derigenom sjelf god och Ă€lskvĂ€rd.
HĂ€r om om Ă„ret dog en gammal fru, hvilken genomgĂ„tt mĂ„nga pröfningar. Vid sitt lifs afton var hon helt ensam, ty alla hennes kĂ€ra hade gĂ„tt före henne. Och likvĂ€l stod hon ej ensam! En krets af olika menniskor trĂ€ngdes i kĂ€rlek omkring henne och slöt sig till henne i trohet och vördnad. Ung och gammal, hög och lĂ„g meddelade henne sina sorger och fröjder, och för alla hade »mormor» â sĂ„ kallades hon allmĂ€nt â det rĂ€tta ordet, den rĂ€tta trösten, den rĂ€tta uppfattningen. Derigenom hade hon, sĂ„som hon ofta försĂ€krade, kĂ€nt sig lycklig hela sitt lif, och hon förblef det Ă€nda till sin död. DĂ„ man nĂ„gon gĂ„ng pĂ„ skĂ€mt frĂ„gade henne, huru hon sĂ„ kunde förtrolla alla, svarade hon leende: Ȉ h, det Ă€r vĂ€l derför, att jag Ă€lskar alla lika mycket!»
Ja deri ligger konsten â detta Ă€r Ă€lskvĂ€rdhet!
VÄrt sÀllskapslif.
Att vĂ„rt sĂ€llskapslif ingalunda Ă€r sĂ„dant det borde vara â derom torde ej mer Ă€n en mening vara rĂ„dande. Det kan icke fortfarande fĂ„ bli vid det gamla, och vi kunna ej lĂ€ngre nöja oss med dessa tomma tidsfördrif, som alltjemt erbjudas. Man mĂ„ frĂ„ga hvem som helst af sina bekanta, sĂ„ Ă€ro de alla eniga om, att nĂ„gonting mĂ„ste göras för att lifva upp den söfvande sĂ€llskapston vi tvingas att underkasta oss. Den icke endast hindrar oss att vara oss sjelfva under de stunder vi helst önska det, utan den trĂ„kar ut oss och vĂ€cker afsmak för bĂ„de lifvet och menniskorna.
I huru mĂ„nga Ă„rhundraden hafva ej dessa menniskor ansett det för sin pligt, att taga pĂ„ sig en konstlad min och »stelna till», sĂ„ snart de Ă€mna göra visit eller gĂ„ bort pĂ„ en liten aftonbjudning. I hvardagslag Ă€ro de icke sĂ€llan hemtrefliga, förstĂ„ndiga personer, hvilka bĂ„de vĂ„ga tĂ€nka och tala. Men nĂ€r de olyckligtvis Ă€ro i sĂ€llskap, dĂ„ blir man förvĂ„nad öfver deras frĂ€mmande ton och deras frĂ„nstötande sĂ€tt. Och Ă€n mer, de tyckas alla ha kommit öfver ens om att vara sĂ„ trĂ„kiga och andefattiga som möjligt, sĂ„ vida de ej hĂ€ndelsevis dragas in pĂ„ nĂ„got Ă€mne, som intressar dem allt för mycket. DĂ„ glömma de sin otillgĂ€nglighet, men dĂ„ â gĂ€ller det ocksĂ„ nĂ€stans goda namn och rykte.
De unga ha tröttnat pĂ„ att sitta och lyssna till de Ă€ldres spetsfundiga kritik. De kĂ€nna allt mer och mer, att de hafva rĂ€ttigheter pĂ„ lifvet, och att man icke utvecklas till en god och sann menniska endast genom att kritisera andra. Dessutom, hvar skulle man mötas, lĂ€ra kĂ€nna hvar andra och fĂ„ en inblick i sina medmenniskors karaktĂ€rer, om icke just pĂ„ sĂ€llskapslifvets omrĂ„de. En ung man Ă€r ju alldeles afstĂ€ngd frĂ„n qvinligt umgĂ€nge, sĂ„ vida han ej har sĂ„dant i hemmet, inom familjen. DĂ„ han emellertid sammantrĂ€ffar med jemnĂ„riga, med den qvinliga ungdomen, mĂ„ste vi ursĂ€kta honom, om han mĂ„ngen gĂ„ng ser bĂ„de förlĂ€gen och tafatt ut och helst gömmer sig inne i rökrummen med korten i hand. Han Ă€r ju sĂ„ frĂ€mmande, sĂ„ litet hemmastadd i denna halfhviskande konversation, som innebĂ€r sĂ„ föga, men lĂ„ter oss ana sĂ„ mycket. Har han ej tillfĂ€lligtvis förut gjort bekantskap med nĂ„gon af damerna i sĂ€llskapet, mĂ„ste han sannerligen ega en hjeltes mod för att vĂ„ga stanna. Det Ă€r icke comme il faut, att en ung dam visar sig litet uppmĂ€rksam, Ă€n mindre vĂ€nlig mot en sĂ„dan okĂ€nd ung man. Hon Ă€r sĂ„ mĂ€rkvĂ€rdigt »pryd», eller rĂ€ttare sagdt försigtig â han kunde ju smickra sig med att hennes intresse för honom vore af betydenhet, hvem vet â de Ă€ro sĂ„ inbilska, vĂ„ra unga herrar. Och medvetandet hĂ€rom gör henne till en obarmhertig salongsdam, hvilken medlidsamt höjer pĂ„ axlarna Ă„t hans bortkomna sĂ€tt.
Om hon vÄgade lyda sitt bÀttre vetande, skulle hon vilja hjelpa honom i stÀllet. Men dÄ, hvad tror man vÀl dÄ de andra skulle tycka och tÀnka. à h nej, hon föredrager att lemna honom Ät sitt öde.
Och sedan klaga damerna öfver ungherrarnes oartighet att slÄ sig ned vid spelborden eller i de angrÀnsande rummen, i st. f. att vara uppmÀrksamma kavaljerer. Först efter supén har man nÄgorlunda hunnit bryta isen, och det Àr allmÀnt erkÀndt, att dÄ först börjar ocksÄ det roliga.
Hvarför i all verlden har det icke kunnat ske förr! Der har nu en hel afton förflutit, under det man granskat hvar andras toaletter, tittat igenom en mÀngd album, sagt tvungna sarkasmer öfver de frÄnvarande vÀnnerna och rÀknat timmarnes gÄng.
Felet Ă€r naturligtvis bĂ€gge parternas, bĂ„de den qvinliga och den manliga ungdomens. Ty hade de gĂ„tt hvar andra litet mera till mötes; hade damerna ej fĂ€st sig vid den der gamla slentrianmessiga konvenansen, som förnekar en ung flicka att först tilltala en herre; eller hade de Ă„tminstone mod att svara mera Ă€n ja och nej pĂ„ de första försöken till konversation â kunde allt gĂ„tt mycket lĂ€ttare.
Men der finnes Ànnu en annan orsak.
NÀr en husmoder beslutar sig för att bjuda hem nÄgra vÀnner till aftonen, rÀknar hon alltid ut, hur hon skall ha det med mat, dryck o. s. v. Hon ordnar pÄ förhand, sÄ att ingenting skall fattas för gÀsternas vÀlbefinnande. Men hon tÀnker aldrig öfver hvad roligt hon skall bjuda dem pÄ. De fÄ naturligtvis roa sig sjelfva.
Allt det der kan ingen förtĂ€nka henne. Men sĂ€ gĂ„r det ocksĂ„ som det gĂ„r. HĂ€nder sig nu sĂ„ olyckligt, att i hela sĂ€llskapet ej finnes en enda med nog mod och förtĂ€nksamhet att bryta den stela tonen och föreslĂ„ nĂ„got, som kunde intressera litet hvar, sĂ„ gĂ„r ofta en hel afton förlorad under funderingar och förslag, hvilka aldrig komma till utförande förr Ă€n i sista ögonblicket â nĂ€r supĂ©n Ă€r serverad.
NÄ, man Àr ju ej heller nÄgra barn, som behöfva roas, menar mÄngen. Alltid kan man vÀl sitta och samsprÄka litet med sina grannar, och om glÀdjen ej blir sÄ stormande, fÄr det vÀl vara bra ÀndÄ. à h, den der invÀndningen Àr endast delvis berÀttigad. Om man intresserar sig för sina grannar, dÄ mÄ sÄ vara, men sÀllskapet har ansprÄk pÄ oss, vi fÄ icke vara egoister och endast tÀnka pÄ hvad som behagar oss sjelfva. Der finnes mÄ hÀnda mÄngen, som gÀspar sig trött och önskar sig hem och har »odrÀgligt trÄkigt», och derför Àr det allas skyldighet att laga, att stÀmningen blir mera allmÀnt munter, ty, observera, man har kommit dit för att »ha roligt».
Detta Àr endast en af de orÀkneliga anmÀrkningar, man kan ha skÀl att göra mot sÀllskapslifvet. Att tiden lÀrt de unga att hafva för stora ansprÄk pÄ nöje, att rÀkna t. ex. jullekar och dithörande danser sÄsom förÄldrade och trÄkiga, det bidrager icke minst till vantrefnaden. I landtliga kretsar vet man bÀttre konsten att roa sig. Men i de större stÀderna har dans blifvit den enda förströelse, som erbjudes. Och nÀr man, i brist pÄ spelfröken, Àndtligen förmÄtt nÄgon af sÀllskapet att slÄ sig ned vid pianot, sÄ kan det hÀnda, att man dansar bort trÄkigheten, Ätminstone tills vidare. Men nÀsta gÄng har man samma program igen. Och sÄ hela vintern igenom.
Att ingenting uppfriskande och förÀdlande kan ligga i detta lÄngslÀpiga sÀllskapslif faller af sig sjelft. En hvar föredrager snart att stanna hemma och förströ sig med en bok eller
