Sida 11

»Om du hade en sĂ„dan hustru? Du stackare der —» började mor Brita i en ton, som icke bĂ„dade godt, men i det samma gick dörren upp och en af »herrskapets» jungfrur blef synlig pĂ„ tröskeln. Hon bar en temligen stor korg pĂ„ armen.

»Jag skulle helsa sÄ mycket frÄn frun och önska god jul och be er hÄlla till godo litet fÀrskt bröd,» sade hon och började plocka upp ur korgen Ätskilliga bullar af alla slag.

»Se hÀr Àr julkusar Ät barnen,» sade hon; »frun har sjelf bakat sÄdana Ät alla statbarnen, och hÀr Àr ljus och gryn och kaffe och socker.»

Mor Brita bara stod och stirrade pĂ„ de tvĂ„ stearinljusen och en »vĂ„dligt» stor strut med kaffe — det var vĂ€l minst ett skĂ„lpund. Barnen hade kommit fram och stĂ€lt sig omkring bordet och betraktade andĂ€ktigt den hĂ€rlighet, som dukades upp för dem.

»Och hĂ€r Ă€r karameller till barnen, som vĂ„ra barn ha’ köpt Ă„t dem, och om Lars Petter följer med mig och har en flaska med sig sĂ„ fĂ„r han litet mjölk der uppe.»

Pojken, som »lystrade» till namnet Lars Petter ryckte till sig ett bleckspann frÄn hyllan och var genast fÀrdig.

»Ska’ jag ta’ kannflaska’?» frĂ„gade han tvekande.

»Ja vars,» uppmuntrade jungfrun Stina, »och i morgon», tillade hon, »ska’ Pettersson och mor Brita och barnen komma upp i stora köket klockan ett och spisa middag, men kom i hog, mor Brita, att ungarna ska’ vara rena och tvĂ€ttade, sĂ„ att di skiner i syna, för frun Ă€r vĂ„dligt noga med sĂ„dant.»

Petterson reste sig upp och följde Stina till dörren. Han hade nÀstan grÄten i halsen, dÄ han sade: »Helsa frun, att jag kan aldrig fulltacka henne, för att hon Àr sÄ god mot oss.»

»Ja, helsa och tacka tusendefallt,» instÀmde hustrun, som nu Àndtligen sansat sig.

»Gudskelof att jag har en ren salvet att lÀgga pÄ bordet och ett par ljusstakar,» tillade hon, dÄ jungfrun gÄtt.

»Ja sir du nu, att det inte var sÄ dumt, att jag ropade in dem pÄ auktion,» svarade mannen godmodigt, strÀckte sig Äter i sÀngen och sÄg belÄten pÄ, huru hustrun, rask och glad ordnade allt till deras lilla fest.

***

»Kaffe och socker med mera Ă„t statfolket till jul — 5,25,» lĂ€ste »frun» ur sin hushĂ„llsbok nĂ„gra dagar senare; »det var allt godt pris för sĂ„ mycken glĂ€dje,» tillade hon, vĂ€ndande sig till sin man.

»Du rÀknar icke allt bröd, du bakade, och middag och kaffe juldagen,» svarade han, men han smÄlog dervid.

ȁhjo», sade hon, »men det har jag fĂ„tt betaldt för. Sjelfva den der strĂ€fva mor Brita tackade mig och sade, att nĂ€r hon tĂ€nde sina bĂ„da ljus och satte fram hvit gröt och hvetebröd pĂ„ bordet, sĂ„ tyckte hon, att det var den roligaste julafton hon upplefvat. Jag blef riktigt glad, jag.»

»Ja, i allmÀnhet gör husbonden för litet för sitt folk,» anmÀrkte »patron» och sög med djupsinnig min pÄ cigarren.

»Mycket mindre Àn han kunde och borde,» tog frun i med kraft, »i synnerhet hvad statfolket betrÀffar. Och det kostar ju sÄ litet, jemfördt med mycket annat,» tillade hon med en hastig blick i sin hushÄllsbok.

Sedan slog hon ihop den och sköt den lÄngt in i skrifbordslÄdan. Det sÄg ut, som om hon ej tyckte om jemförelsen.

»Hvad vi göra för andra, det göra vi för oss sjelfva.»

Den meningen, att »tjenstfolk Àr ett nödvÀndigt ondt», hör man sÄ ofta uttalas, att det vore lönlöst att försöka pÄstÄ motsatsen, men att detta i nÄgon mon beror pÄ oss sjelfva, derom Àr jag lifligt öfvertygad liksom om sanningen i ordsprÄket »sÄdan herre, sÄdan drÀng».

Var tjenstfolket sÄ mycket bÀttre förr Àn nu, som mÄnga Àldre pÄstÄ, sÄ voro nog de gamla, i all sin enkelhet, bÀttre husmödrar Àn vi.

Att det Ă€r djerft af mig att »klyfva nĂ€bb» i denna sak, vet jag mer Ă€n vĂ€l, och om »somliga» kĂ€nde min Ă„lder, skulle de sĂ€ga nĂ„got om »Àgget, som ville lĂ€ra hönan vĂ€rpa»; derför vĂ€nder jag mig ocksĂ„ endast till nĂ„gon af de allra yngsta. Tro nu för all del inte, att jag Ă€mnar predika, och inte heller, att jag tĂ€nker förorda nĂ„got sjelfsvĂ„ld, jag ville bara sĂ„ innerligt och vĂ€nligt bedja dig försöka litet att sĂ€tta dig i dina tjenares stĂ€lle, att nĂ„gon gĂ„ng, mer Ă€n du hittills gjort, tĂ€nka pĂ„ deras trefnad, visa dem litet mera förtroende, och ibland öfverse med ett och annat litet fel — för min skull! Försök en liten tid, sĂ„ fĂ„r du se, om de inte bli bĂ€ttre eller göra dig litet mindre förtret.

Är det icke sĂ„, att vi litet hvar Ă€ro bra benĂ€gna att jemra oss öfver »de odrĂ€gliga pigornas» fel och — glömma deras förtjenster, att visa ganska stort missnöje öfver hvarje liten glömska eller förseelse och inskrĂ€nka deras personliga frihet till det minsta möjliga? Och — Ă€r det ej Ă€fven sĂ„, att vi hafva ganska svĂ„rt att komma i hog, att ocksĂ„ just dessa rĂ€knas till »vĂ„r nĂ€sta», som vi skola »Àlska som oss sjelfva»?

Har du nÄgonsin tÀnkt efter, hur det skulle vara att nu, i köld och snö, ligga der nere vid sjön och skölja julbyken, eller bara att slÀpa in det vanliga ved- och vattenförrÄdet hvar enda mörk och slaskig höstskymning, och sÄ kanske af en eller annan anledning fÄ förebrÄelser, just nÀr du komme in stelfrusen och vÄt?

Du försöker ju, — inte sant? — att alltid möta din man med ett gladt leende nĂ€r han kommer hem, Ă€fven om du inte Ă€r sĂ„ glad — kunde du inte försöka det samma med din tjenstflicka, nĂ€r du gĂ„r till ditt kök? Visst Ă€r, att det skulle blifva en betydlig lĂ€ttnad i hennes mödosamma lif; men lika visst Ă€r det ocksĂ„, att du sjelf skulle slippa se sĂ„ mĂ„nga sura miner och att i nio fall af tio hon skulle löna dig med att visa dig mera tillgifvenhet under utöfvandet af sina pligter.

Vi gĂ„ nu Ă„ter ett nytt Ă„r till mötes, sĂ€kert du som jag med mĂ„nga goda föresatser och förnyadt hopp om kraft och förmĂ„ga att hĂ„lla dem — lĂ„t dem dĂ„ ocksĂ„ i nĂ„gon mon gĂ€lla dina tjenare!

— —nn—.

Frun tar inte emot!

NĂ„dig frun tar inte emot. Icke derför att hon har sĂ„ synnerligen brĂ„dt om, ty hon sitter i sitt rum och lĂ€ser den nyaste romanen af Ohnet, Belot eller nĂ„gon annan af hennes Ă€lsklingsförfattare. Men likvĂ€l har hon talande skĂ€l för sin otillgĂ€nglighet. Hennes man Ă€r borta pĂ„ en embetsresa, hvilket stör hennes planer för den följande dagen och gör henne misslynt; dessutom har hon icke gjort toalett och kan derför omöjligen visa sig, om Ă€fven morgondrĂ€gten i sig sjelf icke innebĂ€r nĂ„got vĂ„rdslöst och försumligt, — och för det tredje har hon trĂ„kigt, trots Ohnet och trots spegeln, med hvilken hon stĂ„r pĂ„ synnerligt intim fot. Hon har emellertid beslutit att icke taga emot, sĂ„ vida det icke Ă€r nĂ„got alldeles sĂ€rskildt.

»NÄdig frun tar inte emot,» Àr sÄledes det svar, som Lisette meddelar en liten Äldrig dam, faster till den omnÀmda nÄden.

»Verkligen inte? Se dÄ efter Ànnu en gÄng, kÀra barn!»

Lisette gÄr in och Äterkommer med de orden: »NÄdig frun Àr inte hemma.»

Den gamla damen betraktar henne med en förebrĂ„ende blick, som egentligen Ă€r mera Ă€mnad Ă„t brorsdottern Ă€n Ă„t kammarjungfrun; derpĂ„ lemnar hon huset. Treflig Ă€r fastern visserligen icke med sina Ă€ndlösa historier frĂ„n tiden för fyrtio Ă„r sedan, med sina loftal öfver den tid, dĂ„ hon Ă€nnu var ung, och med sina eviga frĂ„gor, huru mycket denna klĂ€dning har kostat och hvad den och den haft att Ă€ta o. s. v. Men den gamla damen har gĂ„tt den lĂ„nga vĂ€gen i middagshettan, för att fĂ„ se sin brorsdotter, som hon pĂ„ sitt sĂ€tt tycker om, och för att frĂ„ssa af den glans, som omgifver den unga frun — sjelf lefver hon i fattiga förhĂ„llanden — samt för att undgĂ„ ensamheten i sitt eget hem, hvilken dĂ„ och dĂ„ blir henne för tung.

Men det hjelper icke, nÄdig frun tar inte emot, och den gamla mÄste med oförrÀttadt Àrende ÄtervÀnda i solhettan och dammet.

Åter ringer det. Denna gĂ„ng Ă€r det en ung fru i sorgdrĂ€gt, en vĂ€ninna till vĂ€rdinnan. Lisette gĂ„r in och anmĂ€ler: »Fru kaptenskan von B.»

»Tar inte emot, eller sĂ€g hellre, Ă€r inte hemma,» svarar hennes nĂ„d, utan att se upp. Strax derpĂ„ hör hon det gĂ„ i salsdörren, nĂ„got senare i porten — den besökande Ă€r borta. — Det Ă€r dĂ„ verkligen för mycket begĂ€rdt, att hon skall taga emot den goda Elfrida. Min Gud, de Ă€ro nog vĂ€nner, och hon önskar henne allt godt. Men att oupphörligt behöfva se detta sorgsna ansigte, att höra hennes klagovisor öfver att hon sĂ„ hastigt förlorat sina tre smĂ„ barn efter hvar andra, det angriper hennes nĂ„d allt för mycket. Hennes egen lilla Erik Ă€r ju Gud ske lof frisk, stark och vĂ€lbehĂ„llen under sin bonne’s uppsigt, hvarför skall hon dĂ„ oroa sig öfver andras barn! Det Ă„tergifver dem icke lifvet.

Ȁr nĂ„dig frun hemma?» frĂ„gar en gammal man.

»Det tror jag inte,» lyder det hastiga svaret.

»Se dÄ efter en gÄng, jag kommer för den unga herrns gungas skull. NÄdig frun ville helt och hÄllet bestÀmma, huru och hvar den skall sÀttas upp, och jag har redan för den skull varit hÀr tre gÄnger.»

Lisette gÄr och kommer till baka.

»NÄdig frun tar inte emot.»

»Men jag kan dÄ icke stÀndigt Äterkomma,» sÀger mannen, »jag förspiller sÄ mycken tid med detta onödiga gÄende.»

»Om det Àr besvÀrligt för er,» menar Lisette spetsigt, »sÄ kunna vi ju vÀnda oss till nÄgon annan.»

Mannen rycker pÄ axlarna och gÄr lugnt derifrÄn.

Der inne suckar hennes nÄd: »Det Àr otroligt, hvad man plÄgas! Det beror derpÄ, att man tar sina moderspligter sÄ allvarsamt!»

Det ringer lÀtt och dröjande, och en ung,

Skannad sida 11