Idun: 1887

På ett hår när. Novellett.

(Slut fr. första profnumret.)

»Egentligen, baron, borde jag taga emot er med förebråelser.»

Han böjde sig ned öfver den hand, som hon hade räckt honom och sade: »Tillåt mig framför allt att kyssa dessa fina fingrar — se så der, och nu kan ni banna mig — jag har ett förträffligt samvete.»

»Jag beundrar ert samvete. Har det ej gjort er några förebråelser, derför att ni under hela åtta dagar på det mest klandervärda sätt försummat edra vänner?»

»Tvärt om — det har i stället sagt till mig: Min son, ditt porträtt förtjenar att förevigas i verldshistorien jemte de store martyrernas; det är mycket berömvärdt, att du öfvar dig i sjelfbeherskning, ty du skulle kompromettera en qvinnas rykte, som är dig dyrbar, och din vän Teodor, som en gång vände ryggen åt en tryffelpastej — hör ni, min nådiga — åt en tryffelpastej, emedan han varit i Karlsbad fyra veckor, skulle taga utaf sig hatten för detta hjeltemod.»

Hon skrattade.

»Sluta då! Jag tror för öfrigt ej ett ord af hvad ni säger. Vill ni emellertid lofva mig att vara riktigt allvarsam, så tillåter jag er att sitta ned bredvid mig på denna stol.»

»Jag lofvar er att för detta pris göra ett ansigte, bredvid hvilket en söndagseftermiddagspredikant skulle se ut som en musikalisk clown.»

»Antingen måste ni vara förnuftig, eller jag förbjuder er att slå er ned.»

»Jag säger ej ett ord mera.»

»Hvar har ni hållit till under dessa åtta dagar.»

»För beqvämlighets skull kunde jag säga er, att jag blifvit afkastad på ridbanan och vrickat en fot.»

»Det vore ett mycket oskickligt svar, ty jag skulle ej tro er.»

»Hvarför då?»

»Jag såg er i förgår på ’Zigenarbaronen’.»

»Jag tar till baka vrickningen — men jag såg er inte.»

»Det är mycket möjligt. Min vagn for tillfälligtvis förbi teatern. Klockan var ej fullt åtta, och det föll mig in att ännu en gång höra första aktens final. Jag stannade endast till första mellanakten.»

»Ah!»

»Ni borde vara något försigtigare baron!»

»Hvad menar ni?»

»Ni borde aldrig, då ni för en dam på teatern, taga en öppen loge. Ni profanerar edra ömtåligaste interiörer.»

»Ni tar den der damen för min älskarinna?»

»Ja!»

»Ni misstar er. Det var min gifta kusin; hennes man är bortrest, och hon bad mig följa henne på teatern.»

»Jag gör er min komplimang för denna slägtskap. Er kusin är en mycket vacker qvinna. Detta praktfulla, röda hår har jag hittills endast sett på Makarts taflor. — Men ni måste svärja mig, att ni ej älskar denna qvinna.»

»Man bedyrar sin oskuld. Man svär, att man älskar en qvinna, såsom jag er till exempel, Maria, men man svär icke, att man ej älskar en qvinna. Ni misstror mig, Maria. Men jag tackar er för denna misstro, ty jag vet nu, att ni älskar mig.»

»Er slutledning är djerf.»

»Är den också säker? Svara mig, Maria, älskar ni mig?»

Det knackade på dörren.

Han släppte hennes hand, hvilken han fattat.

Hon reste sig och ropade »stig in».

Kammarjungfrun inträdde med en stor bronslampa och stälde henne på bordet.

De voro åter ensamma och stodo nu midt emot hvar andra. Lampan göt sitt fulla sken öfver dem båda och belyste den vackra qvinnans rodnande anlete.

»Svara mig, Maria!»

Hon teg och höll de svarta ögonhåren sänkta mot golfvet; men hon lät honom behålla handen.

»Maria!»

Långsamt höjde hon blicken.

»Maria!»

Han ville sluta den smärta gestalten i sina armar, då plötsligen ett skri ljöd från hennes läppar.

»Hvad fattas er?»

»Rör mig ej!»

Hon hade tagit ett par steg till baka och var likblek i ansigtet.

»Jag förstår er ej, Maria!»

Hennes ögon blixtrade.

»Jag vill råda er till den försigtigheten, herr baron, om ni ännu en gång besöker er fru kusin, att först sorgfälligt borsta er rock, innan ni bedyrar en annan er kärlek. Slumpen kan ställa så till, att vid en öm omfamning ett rödt Makart-hår kommer att fastna på ert svarta rockuppslag, och dylika indiskretioner äro ej alltid önskvärda. Får jag ringa och säga åt min kammarjungfru att komma hit med en borste?»

»Jag tackar er, min fru, men sådant låter jag min betjent der hemma göra.»

Han tog sin hatt från taburetten, bugade sig djupt för henne och lemnade rummet.

Hon var åter ensam.

Det ironiska leendet försvann från hennes ansigte; hon pressade handen mot den hvita pannan och slöt ögonen.

Och denne hade hon älskat, eller åtminstone trott sig älska. Han hade svurit henne sin kärlek — det var en mened! Hvarför detta bedrägeri? Var det hennes förmögenhet, som hade lockat honom? Och endast en simpel slump hade bevarat henne från ett lif i lögn. O, den usle! Och för honom hade hon uppoffrat en annan — en annan, hvilken för en timme sedan med lågande ord tillstått sin kärlek för henne, och som nu drefves bort af förtviflan — bort öfver hafvet till en okänd verld, för att söka glömska och kanske finna henne! Hon hade vant sig vid denna skymningsstund, då hon erhöll besök af vännen — denne vän med ett hjerta, som slog så trofast och uppoffrande för henne, och som i pröfningens dagar hållit sig lika, så väl då främmande vinningslystnad utsträckt armen efter hennes arf, som då onda tungor vågat angripa hennes qvinliga rykte. Han hade förvärfvat sig hennes förtroende med insatsen af sitt lif.

Ja, denna skymningsstund hade för henne blifvit ett verkligt behof. Då vännen kom, frigjorde hon sig från alla sorger, stora och små; hon kunde säga honom allt, han visste råd för allt — o, han var så klok och förståndig! Hon lyssnade gerna till hans djupa, klangfulla stämma, då han berättade om sina resor, om konst och om tilldragelser der utifrån verlden, då han på sitt klara sätt invigde henne i lagarne för det evigt sköna och lärde henne att rätt njuta af mästarnes odödliga verk.

Nu får hon ej mer höra denna röst, de trofasta ögonen med sin allvarliga blick skola ej mera möta hennes, den starka handen, som ledsagat henne, som skyddat henne för vinningslystnadens anlopp, och som hållit upp skölden mot förtalets stenkastningar — denna hand har hon förblindad stött ifrån sig, hon har för sista gången tryckt henne, för sista gången, och detta för en uslings skull.

Hon stirrade med orörlig blick in i den slocknande kaminen. Det klingade så underbart, så högtidligt, detta »för sista gången» — liksom det dofva ljudet af mullen, som nedkastas i grafven öfver ett älskadt väsen ...

En tår glänste i hennes öga. »Nej,» ropade hon, »nej — inte för sista gången!»

Hon störtade till skrifbordet ryckte ett pappersblad ur portföljen och nedkastade i flygande hast ett par rader på det samma. Derefter ringde hon, kuverterade biljetten och sade till den inträdande kammarjungfrun:

»Tag en vagn och laga, att detta bref kommer till sin adress. Om du ej träffar doktorn hemma, så far till jernvägsstationen — han tänkte afresa med kurirtåget. Du ansvarar mig för, att det blir uträttadt. Skynda dig!»

Flickan lydde.

*

Då doktorn dagen derpå i stilla salighet höll den älskade qvinnans hand i sin, och detta för lifvet, frågade han också till slut:

»Och hvarpå hängde då denna upptäckt, Maria?»

Hon log och svarade med en hemlighetsfull min:

»På ett hår!»

Att beakta vid prenumeration!

Personer boende i hufvudstaden, kunna prenumerera å Idun antingen hos redaktionen, Sturegatan 8, å Stadspostens hufvudkontor, Klara v. kyrkogata 3 A, i de större boklådorna eller å tidningskontoren. Tidningen hemsändes kostnadsfritt.

Någon lösnummerförsäljning kommer ej att ega rum.

Redaktionen.

Till våra husmödrar!

I dessa smalare spalter ärna vi i hvarje nummer under en mängd olika hufvudrubriker meddela alla möjliga praktiska och nyttiga råd och rön på de områden, som höra till qvinnans verksamhet inom och för hemmet. Utom de rubriker, som kunnat inrymmas i detta nummer, skola sålunda samtidigt eller efter hand förekomma rubrikerna: Barnens vård; Handarbeten; Helsovård; Toaletten; Bostaden; Klädedrägten; Husgerådet; Slagt m. fl.

På det våra ärade läsarinnor emellertid måtte hafva största nyttan häraf, uppmana vi vänligen alla husmödrar att hvar i sin stad uppteckna och till Redaktionen af Idun, Stockholm, insända sina egna erfarenheter på dessa områden. Idun skulle sålunda kunna blifva ett föreningsband mellan husmödrarna och deras familjer, hvarigenom de förra, ehuru okända för hvar andra, skulle kunna både gifva och mottaga många goda och nyttiga råd. Ingen behöfver på minsta sätt låta sig afhållas af fruktan för brister i stiliseringen af de gjorda meddelandena, ty dessa omredigeras alltid af oss, om så behöfves, innan de införas i tidningen.

Gång efter annan komma vi ock att utfästa pris för goda uppsatser på dessa områden. Och redan nu göra vi början härmed, i det vi utfästa ett pris af

femton (15) kronor

för den bästa uppsatsen öfver något sjelfvaldt ämne, hörande till hemmets verld. Uppsatsen måste rymmas inom en af våra smalare spalter och får ej vara förut publicerad. Täflingsskrifterna böra vara inkomna senast den 15 instundande januari, och förbehålla vi oss rättighet att i tidningen publicera hvad som befinnes vara användbart.

Å baksidan af det konvolut, som innehåller täflingsskrift, bör sättas ordet: Täflingsskrift.

Stockholm i december 1887.

Redaktionen.

Tvätten.

Om klorkalk till tvätt. Hur ofta hör man icke en omtänksam husmoder klaga öfver tvättinrättningarna med deras »afskyvärda» klorkalk, som endast är till för att förstöra tvättsakerna och aldrig skall få komma in i hennes hus. Det är emellertid en