Sida 4
Barnlösa fruar.
I fruar, som mÄ hÀnda aldrig kÀnt lyckan att fÄ smeka ett Àlskadt barn, eller som redan i deras lifs första dagar beröfvats edra barn, I förekommen eder nog mÄngen gÄng med eder myckna lediga tid öfverflödiga hÀr i verlden. Om ock mÄnga sorger varda eder besparade, sÄ gÄr ock en qvinnas högsta glÀdje förlorad för eder, den glÀdje nÀmligen, som bestÄr i att med uppmÀrksamhet följa de smÄ Àlsklingarnes tillvÀxt och förkofran samt i medvetandet att för dem vara oersÀttlig.
Och dock â huru mĂ„nga barn finnas ej, hvilka hvarken hafva far eller mor, och som skulle ömkligt omkomma, om ej den offentliga vĂ€lgörenheten förbarmade sig öfver dem! Barnhusen och uppfostringsanstalterna Ă€ro vanligtvis öfverfylda. BetĂ€nken blott en gĂ„ng, huru mycken plats Ă€r öfrig i era hjertan och i era hem för att kunna upptaga ett sĂ„dant litet barn. VĂ„ren blott öfvertygade om, att I snart skolen glömma, att det upptagna barnet ej Ă€r af edert kött och blod, och att I skolen hafva den innerligaste glĂ€dje af det samma. DĂ„ skolen I veta, för hvad I hafven att lefva och arbeta. Och tagen I de nya pligterna allvarligt, sĂ„ skolen I snart komma till insigt om, att det ej Ă€r barnets börd, utan dess uppfostran, som danar dess karaktĂ€r.
Tron ej, att en sÄdan varelse skall Àlska eder mindre, dÄ han en gÄng i framtiden fÄr veta, att han ej Àr ert eget barn. TvÀrt om! Han skall visa sig dubbelt tacksamt. Er Älderdom skall dÄ ej blifva enslig; ett kÀrleksfullt barn skall vÄrda er och bemöda sig om att vedergÀlla eder allt, hvad I hafven gjort för det samma.
Sen derför till i tid, att ert hem fÄr Äterljuda af det glada jollret frÄn en dylik liten varelse, som utan eder mellankomst skulle vara förÀldralös!
Fru Caroline.
Jag hade under mĂ„nga Ă„r kĂ€nt fru Caroline Ă.
Hon hade lĂ€nge varit enka och lefde nu endast för sina barn, tvĂ„ söner och en dotter, för hvilkas uppfostran hon gjort allt, bekostat allt hvad hennes tillgĂ„ngar medgĂ„fvo, och uppoffrat allt â ja hela sitt lif.
OcksÄ hade hennes bemödanden krönts med den bÀsta framgÄng.
Och nu voro sönerna aktade, bergade medborgare och dottern artist, och det af första rang.
Aldrig har jag sett ett kÀrleksfullare förhÄllande emellan mor och barn, Àn hÀr var fallet. Hon var deras förtrogna i allt.
Fru Caroline hade jag ofta trÀffat ute under mina dagliga promenader och dÄ alltid med lifligt intresse deltagit i hennes bekymmer och omtanke angÄende barnens framtid.
AlltifrĂ„n det de varit mycket smĂ„, hade hon egnat dem den ömmaste moderliga vĂ„rd. Sjelf hade hon tvĂ€ttat och klĂ€dt de smĂ„ â ej sĂ„ mycket af rĂ€dsla för jungfrurnas inblandning i hennes göromĂ„l eller af oro för att barnen ej skulle bli vĂ€l skötta, som icke mycket mer, derför att hon funnit ett nöje, en sann njutning i att se dessa smĂ„ i deras lilla hvita nattlinnen sprattla med benen och att slutligen föra deras smĂ„ hĂ€nder samman till den vanliga aftonbönen.
I dag hade vi Äter trÀffats.
Samtalet hade under en stund förts om hvarjehanda bagateller, tills Àndtligen det mest afhandlade, men ocksÄ det för oss bÄda mest kÀra Àmnet, barnen, Äter blef föremÄl för vÄrt rÀsonnemang.
»Jag Àr öfvertygad,» sade fru Caroline, »att mina barn alltid skola hÄlla mig rÀkning för alla mina uppoffringar, all min kÀrlek; ty jag eger hela deras förtroende och Àr för dem som en kÀr syster, en vÀninna i detta ords bÀsta bemÀrkelse. Och bli de en gÄng gifta, skall jag dock alltid qvarstÄ som deras första kÀrlek. Det samband, som allt sedan deras barnaÄr förenar vÄra sjÀlar, kan icke upphöra förr Àn med döden.»
Den yngste sonen hade just fÄtt en prÀktig anstÀllning vid statens jernvÀgstrafik, hvarför jag af upprigtigaste hjerta deltog i moderns glÀdje öfver att Àfven denne nu var en rangerad karl.
Under det vi sÄlunda gingo sprÄkande, mötte oss den, om hvilken vi talade. Det var en frisk och vÀl vÀxt ung man med ett behagligt, manligt ansigte och iklÀdd uniformsmössa, hvilken klÀdde honom ovanligt vÀl.
Artig som vanligt bjuder han modern armen, och sedan jag efter en stunds ytterligare samtal tagit afsked, sÄg jag dem bÄda under gladt samsprÄk vandra Drottninggatan framÄt.
»Der ser man, att sann lycka verkligen finnes pÄ jorden, ehuru icke alla förstÄ att taga vara pÄ henne,» mumlade jag ofrivilligt, dÄ jag sÄg sista skymten af dem försvinna nedÄt gatan.
Galar.
Bristande utrymme
pÄ grund af den i profnummer vanliga tillströmningen af annonser hindrar oss att hÀr intaga flere redan uppsatta artiklar sÄsom t. ex. Betraktelser öfver Àktenskapet; VÄra döttrar och vÄra tjenare; I damkupén; HusgerÄdet; TvÀttning af spetsar m. m.
Nyhetsafdelningen, Àfvensom afdelningen för teater och musik och lÀkarerÄdsafdelningen kunna ej lÀmpligen börja förr Àn pÄ nyÄret, dÄ tidningen begynner regelbundet utkomma.
Flere intressanta följetonger, sÄvÀl original som öfversÀttningar, komma att efter hand införas pÄ nyÄret.
PÄ ett hÄr nÀr. Novellett.
Hon spelade verkligen berusande.
Det var nÄgon czardas af Liszt eller en fantasi af Moszkowski. Den framströmmade under dessa hvita fingrar som brusande zigenarfröjd, som glödande tokayer. De bruna gestalterna svÀngde sig jublande omkring, den smÀrte ynglingen lade sin arm kring den svartögda flickans midja och drog henne in i den hvirflande kretsen. Cymbalen klingade och fiolen gnÀlde, och ynglingen slöt sin arm fastare kring den sammetsklÀdda midjan, och bÄdas blickar möttes eldigare. Ett dÄnande hurra skakade luften, och de röda tschapkas flögo gladt upp mot den flammande etern. DÄ skingrades pÄ en gÄng som spökgestalter dessa bilder, den böljande solbrÀnda pusstaheden försvann, och en Àlsklig idyll trÀdde i stÀllet. Det var en grön skog, och mÄnskenet sipprade ned genom trÀdens toppar, drÀnkande allt i sitt silfverbad, och en blek strÄle flög ned till den hvita rosen och kysste henne eldigt, och rosen bÀfvade i drömmen under denna kyss, och hon drömde vidare om mÄnstrÄlen och om kÀrleken, om vÄren och om nÀktergalen, om hösten och om försakelsen.
De sista ackorden hade förklingat i den prÀktiga salongen.
Aftonsolen sÀnde sin afskedshelsning genom det öppna balkongfönstret, och en sakta vindpust drog igenom rummet.
Doktorn satt fortfarande qvar i sitt soffhörn. Han höll den breda pannan stödd mot handen och rörde sig ej; mÄ hÀnda tÀnkte han Ànnu pÄ mÄnstrÄlen och den hvita rosen.
DÄ lade sig sakta en fin hand pÄ hans axel. »Hvarför applÄderar ni ej, doktor?»
Han blickade upp och sÄg in i ett skönt qvinnoansigte, som leende vÀnde sig emot honom.
»Ni har rÀtt, Maria,» sade han, »jag Àr otacksam, jag glömde för ert spel Ànnu en gÄng verlden och er och mig.»
»En oförbÀtterlig smickrare Àr ni och lik alla andra, och till straff skall ni nu sjunga nÄgot för mig.»
»Jag Àr ej vid röst i dag.»
»Ni Àr melankolisk, min kÀre vÀn! Och hvarför?»
»Jag Àrnar Ànnu i denna stund sÀga eder farvÀl, Maria!»
Hon sÄg frÄgande pÄ honom. »Jag förstÄr er ej.»
»Jag kommer för att sĂ€ga eder farvĂ€l, Maria, emedan jag redan i afton lemnar denna stad â kanske för alltid.»
Det var nÀstan bestörtning, som nu afmÄlade sig i dessa vackra drag.
»Jag förstÄr er verkligen ej, doktor!»
»Jag har redan lÀnge haft för afsigt att göra en resa till Afrika, för att företaga forskningar angÄende denna verldsdels flora, och som jag nu afslutat mitt senaste arbete, stÄr ingenting lÀngre i vÀgen för mig för uppfyllandet af denna plan.»
»Och ni lemnar mig ensam?»
»Jag lemnar er ej ensam, Maria.»
Hans ord hade en sÀllsamt bitter klang.
Den vackra frun teg och blickade nÀstan sorgset ned pÄ honom.
»Ni Àlskar mig, Lenning!» sade hon efter en paus med mild stÀmma.
Doktorn svarade ej; han stirrade endast orörlig framför sig.
»Det har jag ej anat â det var en olycka â en olycka för oss bĂ„da, Lenning.»
Han andades djupt och kunde ej mera beherska sig.
»Maria!» stönade han och tryckte en lÄng, glödande kyss pÄ den hvita handen.
»Arme vÀn!»
»Arm, Maria, arm som en tiggare!»
»Och jag kan ej hjelpa er.»
»Jag vet det, Maria, ni Àlskar en annan.»
»Ja, jag Àlskar honom.»
»MÄtte han göra er lycklig, sÄ lycklig, som ert hjerta, er sjÀl, er skönhet förtjenar!»
»Lenning, tÀnker ni verkligen resa?»
»Jag Àr egoist, och jag skulle ej kunna uthÀrda att se en annan vid er sida.»
»Det smÀrtar mig att skiljas frÄn er, Lenning.»
»Ni kommer att vÀnja er vid andra, liksom man vÀnjer sig vid en ny hatt, vid nya tapeter. Inom ett Är skall ni hafva glömt mig, Maria!»
»Aldrig, min vĂ€n â om ock endast af tacksamhet för den oegennyttiga uppoffring, ni visat mig sedan min mans död. NĂ€r reser ni?»
»I afton â med kurirtĂ„get.»
Hans röst darrade, dÄ han rÀckte henne handen och sade: »FarvÀl, Maria!»
Ăfven hon var djupt rörd.
»FarvÀl,» sade hon hjertligt, »Gud beskydde er!
»MÄtte ni bli lycklig!»
Han tryckte Ànnu en hastig, glödande kyss pÄ hennes smala fingrar; derefter slet han sig lös och störtade ut.
»Lenning!»
Hon gjorde hastigt ett steg mot dörren, men besinnade sig Äter, gick fram till fönstret samt blickade stum och rÄdlös efter den bortskyndande. Hvarför kÀnde hon sig sÄ beklÀmd om hjertat, dÄ hon sÄg hans gestalt försvinna vid gathörnet?
*
Hon stödde Ànnu den vackra pannan mot fönsterrutan, dÄ kammarjungfrun kom in och lemnade henne ett visitkort. Hon kastade endast en blick pÄ kortet, och den lÀtta melankoli, som lÀgrat sig öfver hennes drag, försvann. Det gick liksom en solstrÄle öfver hennes ansigte, och hon svarade: »SÀg herrn, att han Àr vÀlkommen!»
Ett par ögonblick derefter intrÀdde genom portieren en elegant, manlig gestalt. Skymningen var redan sÄ lÄngt framskriden, att man ej kunde skönja mer Àn konturerna af den besökande.
Hon gick emot honom.
(Slut i nÀsta profnummer.)
