Idun: 1887

dylikt. Och till och med då får han ej hafva för stora anspråk på — nöje.

Hvad som emellertid härmed velat sägas är, att vi, en och hvar, borde besluta oss att gå till doms med den der kringgripande tråkigheten och koncentrera vår uppfinningsförmåga på några nyare idéer för sällskapsverlden. Det stundar en tid, en juletid, då vi hafva rättighet att söka förströelser, och det blir då en skyldighet att icke finna oss i blott och bart tidsfördrif. Ty tiden, den går nog, men om ungdomsglädjen följer med, då äro vi förlorade.

Alltså: till vapen mot ledsnaden!

Vi kunna för öfrigt erhålla en och annan uppfriskande idé från utländska kretsar, der man icke så lätt låter nöjet förlora sin betydelse såsom ett själsbehof. Der glömmer man ej, att de goda idéerna, de ljusa tankarne äro inspirationens barn, och en lifstrött själ skapar ingens storhet.

Det är således en icke ringa uppgift att söka göra hvardags- och sällskapslifvet angenämt för sina medmenniskor.

Clara Smitt.

Bref till tant Anna.

Stockholm i november.

Det är i Iduns spalter i stället för i Sveas du denna gång och för framtiden får höra utaf mig. Ty Idun är nu vår — qvinnornas — tidning. Och det är icke för tidigt, att vi få en sådan för vår räkning. Alla klasser och fack hafva sina specialtidskrifter — läkare, jurister, ingeniörer och handtverkare, prester, goodtemplare, sekter, arbetare och barn — men den stora klass, som jag vill kalla hemmens qvinnor, har hittills ej haft någon. Och det är denna lucka Idun vill fylla.

Det är visserligen sant, att vi ha tvänne s. k. qvinnotidskrifter här i landet: Framåt i Göteborg och Dagny här i Stockholm, men deras syften äro så begränsade och speciella, att de icke i vidsträcktare bemärkelse kunna sägas vara för »Sveriges qvinnor». Framåt är dertill allt för literär och konstnärlig och följer djerft och oförväget tidens brännande sociala frågor till deras spets. Man kan säga, att den skrifver om och för framtidsqvinnan. Och af sådana har väl vårt land ännu åtminstone endast ett jemförelsevis litet fåtal.

Dagny är något årtionde äldre i sin åskådning och ställer sig försigtig och afvaktande gent emot det nyaste nya i tidsriktningen, envist hållande sig till de sträfvanden, som besjälade qvinnorörelsens första förkämpar i vårt land: större arbetsmarknad för qvinnan, utsträckt eganderätt och flere dithörande frågor.

Men utöfver detta gifva de nämda tidskrifterna intet.

Intet således åt alla våra husmödrar, som ha sin lilla verkningskrets gifven och alls icke vilja ha den utvidgad, men väl kunna behöfva en liten uppmuntran eller en och annan vink för sin i vårt lif så djupt ingripande och aldrig tillräckligt påaktade gerning.

Ingenting heller för hustrurna, som, nöjda med sin lott och sin ställning, mera tänka på att behålla och göra det så godt de kunna för den man, de med förtroende redan valt, än på att göra sig oberoende och skapa sig en ställning på helt och hållet egen grund.

Ingenting slutligen för de kära mödrarna, som för ögonblicket mera grubbla öfver, huru de skola kunna skydda lille Nils eller sin Stina från messling och kikhosta, än huru de i en framtid skola kunna rycka dem från verldslifvets stora frestelser.

För alla dessa vill Idun vara en kärkommen och omtänksam vän och rådgifvare.

Men icke ensidigt, om jag har förstått utgifvarens mening rätt. Tvärt om, de moderna rörelserna och sträfvandena skola få sin belysning, de sociala spörsmålen sin behandling och äfven de vigtigaste af dagens händelser »hemma och ute» torde i sammanträngd form komma att meddelas, på det de af vårt kön, som ej hafva tid eller lust att läsa igenom de stora tidningarna, dock måtte hållas à jour med hvad som händer och sker. Och så läkareråd och husliga råd samt skönliteratur till förströelse i familjekretsen, när vi sitta kring qvällslampan, och mycket annat smått och godt, som du nog så småningom får del af.

Med ett ord — Idun vill riktigt bli vår egen tidning. Den vill bli det äfven i den mening, att den håller sina spalter öppna för oss och rent af väntar på vår personliga uppmuntran. Vi få der meddela våra erfarenheter, gifva och begära råd, påpeka brister, som vi funnit i samhälls- och sällskapslif, och möjliga förslag till dylika bristers afhjelpande. Kort sagdt, Idun vill främja våra — och med våra äfven medelbart hemmens intressen. Ty »qvinnan och hemmet» är ju ändå en koordination, som ej lätt kan brytas.

Och nu, tant lilla, sedan jag presenterat för dig vår nya poslillonne d'amitié — om jag får vränga litet på uttrycket — så tycker jag just, att du sjelf kan aflägga din tystlåtenhet och låta Iduns läsarinnor få litet godt af din mångåriga, rika erfarenhet och lära känna ditt varma hjerta.

Det kan eljes hända, att jag endera dagen faller på den idén att hålla dem skadeslösa genom att berätta dem din historia, så att de få klart för sig, att det verkligen fins en liten »tant Anna» någonstädes — hvar skall jag icke förråda. De kunde annars tro, att du bara är ett fantasifoster.

Inga stockholmsnyheter i dag. Hinner ej dermed. Det är för öfrigt endast ledsamma saker, som hufvudsakligen sysselsätta sinnena: dåliga tider, kriser, falliter och försnillningar, höstdusk, reumatism och influensa. Från utlandet höra vi om troner som vackla och regeringar som störta, om skandaler och omhvälfningsplaner. Vi få en förnimmelse af, att det lider mot århundradets slut, att vi nalkas revolutionernas år — du mins 1789, 1689 — ?

Men ännu äro vi någorlunda i lugnet och få sköta våra småstrider och vårt smågurgel för oss sjelfva här uppe på halfön.

Mera nästa gång. Din

Guido.

Luther om qvinnorna.

Mycket har nog både sjungits, talats och skrifvits om qvinnorna, men sällan har 1 väl någon låtit sin stämma ljuda så väldigt och drastigt för och emot dem som den store reformatorn.

Hvad Martin Luther på sitt kraftiga sätt säger om qvinnorna, betecknar i all sin korthet mycket träffande deras sanna väsen och rätta ställning — mera träffande kanske än mycket, som efter honom med slösande af ord och papper yttrats för och emot dem.

Huru kunde Luther komma till en så djup kännedom om den qvinliga karaktären? Ej blott genom teorien! Han stod ju som bekant i förbindelse och brefvexling med mången ädel och klok qvinna på sin tid, och då for tiden utöfvade qvinnorna i allmänhet betydligt större inflytande på reformationsverket, än de någonsin tillförene gjort beträffande kristendomens utbredande. Sålunda brefvexlade han flitigt med ingen mindre än sin mäktige motståndares, kejsar Karl den femtes egen syster, drottning Maria af Ungarn, äfvensom med en annan förnäm fru, friherrinnan Argula af Grumbach, hvilken ej blott var den ifrigaste anhängare af den nya läran, utan äfven blef af stort inflytande på Luthers giftermål med Katarina von Bora. För öfrigt bör man ej glömma, att Luther i sin »älskade Käthe» hade en hustru vid sin sida, hvilken ej blott var en dugtig och huslig maka, utan derjemte en högt bildad qvinna, väl skickad att vara följeslagerska åt en sådan man som Luther.

Det är sålunda lätt förklarligt, att just han så kärnfullt, som han gjort, förstått att skildra den lycka, som åtföljer ett verkligt äktenskap, och den välsignelse, som en rätt hustru för med sig. —

»En from och gudfruktig hustru», säger han, »är en sällsynt gåfva, mycket ädlare och kostbarare än en perla. Mannen förlitar sig på henne och förtror henne allt. Hon fröjdar mannen och gör honom glad, bedröfvar honom ej, skänker honom kärlek, men ej sorg under hela hans lif. — Hon sysslar med lin och ull, arbetar gerna med sina bänder och är som en köpmans skepp, som från fjerran länder hemför mycket varor och egodelar. — Bittida står hon upp, bespisar sitt tjenstfolk och gifver pigorna hvad dem tillkommer. Hon vaktar och vårdar med glädje hvad hon har om händer. Det, som ej angår henne, bryr hon sig ej om. Hon omgjordar sina länder och utsträcker sina armar; hon är verksam i huset, ty hon märker hvad som gagnar eller skadar, hennes lampa slocknar ej om natten. — Hon sträcker sin hand efter spinnrocken, och hennes fingrar fatta spindeln — hon arbetar gerna och flitigt. — Hon utbreder sina händer öfver fattiga och behöfvande, gifver och hjelper gerna. — Hon håller sitt hushåll i godt stånd, går ej omkring slampig och smutsig. Hennes prydnad är renlighet och flit. Hon upplåter sin mun med vishet, på hennes tunga ligga milda läror, hon drager sina barn till Guds ord. — Hennes man lofvar henne, hennes söner komma och prisa henne lycklig.» —

Detta är den lofsång, som doktor Martin Luther uppstämmer för hustrun »sådan hon bör vara». Men han döljer ej heller medaljens frånsida, då han varnande utropar:

»Det gifves ingen större plåga eller kors på jorden än en elak, oberäknelig, grälsjuk och okysk hustru!» —

Huru högt den store reformatorn i allmänhet håller äktenskapet visar åter följande yttrande af honom:

»Det finnes ej någon älskligare, vänligare, lyckligare frändskap, gemenskap och förening än ett godt äktenskap, der de äkta makarne lefva i frid och endrägt med hvar andra.» —

På detta kärnfulla sätt har Luther uttalat sig om värdet af ett sant qvinnohjerta och ett verkligt äktenskap, sådant det borde vara i motsats till de lösa seder och den demoralisation, som mot slutet af medeltiden rådde inom äktenskapet och mycket ofta äfven bland qvinnorna. Och det var ej minst känslan för denna demoralisation inom familjen och samhället, som bidrog att föra så många — framför allt qvinnor — i armarne på den nya läran, i hvilken de tydligen spårade en frisk och rensande luftström.