Julfrid: 1903

* 4 *

* JULFRID *

Jo, du Ipfsnar od) ditt öga tåras än nid denna fång, tp uti din barndoms dagar Jjörde du den förr en gång. Od) nu träda bilder ljusa, ofKuldsfagra för din fpn, JjDilka än oid ftjärneglansen draga flunet upp mot fkpn.

Od) du beder: uar uälkommen jefus, du, min barndomsuän! Hefe, i friden fom du gifcer Kännes du få üäl igen! ]ntet, intet pr på jorden kunnat fkänka mig den ro, fom du herre Jefus øaf mig i min ljusa barnatro.

Lifnets bittcrljet o cl) ftrider, lifuets korta fjärilsfröjd, fkuggorna i forgens dalar, ärans folbelpfta l)öjd, kunde ändå aldrig plåna ut för mig din rena bild, fom i hjärtats dolda kammar log mot mig, få from ott) mild.

Julegåfüor, kära, rika nog tillfplleft gåfuos mig, men af deffa gåfuor, ingen uar att likna döds nid dig. Od) ännu Jag fKulle frpsa tnd det tomma glitterguld, fom man bjöd mig, om ej Jefus uore julens gåfpa ljuld.

Dare Ijan då gladt uälkomnad till min bpdda, till min feftl Ingen jul det blir prinne förrän Jefus blir min gäft. Ingenting i mda oärlden fkulle ge min bögtid ljus brunne icke Öfterns ftjärna i mitt l)järta od) mitt bus!

EK] C.

tians namn är fridsfurste.

Es. 9: 6.

erren Jesus bär bland andra namn äfven detta: fridsfurste, hvilket icke är en tom, innehållslös titel, som gifvits honom, utan som har sin fulla motsvarighet i hans person och verk. Hans uppgift är att upprätta på jorden ett fridsrike, inom hvilket inga blodiga och förödande krig föras, där högmod, afund, hat och ondska äro bannlysta, och hvarest satan icke har något undantagsrum.

Fridsrikets grund är lagd i Guds eviga frälsningsbeslut, enligt hvilket allt, som står i vägen för rikets födelse och utveckling, skall tillintetgöras och bortföras. Allt detta möter fridsfursten vid hans inträde i den skapade världen och sluter sig alltmer för hvarje ögonblick tillsamman uti och omkring satan, denna världens gud, genom hvilkens list och lögn, synd, död och förbannelse införts i världen. Men då satan med allt delta kastar sig öfver honom för att krossa honom, just då sätter han sin fot på den gamle ormens, hans — »som heter djäfvul och satan» — hufvud och krossar detsamma. Hvarföre ock Guds troende församling med trons frimodighet sjunger: »Vi förlossas, ormen krossas, afgrundens och dödens makt nu är bunden; från den stunden allt är sonen underlagdt. Nu är heladt, hvad vi felat, och Guds nåd i ljuset bragt».

Därmed lades ock grunden till syndens, dödens och förbannelsens borttagande, i det att Herren Jesus Kristus utgaf sig själf i lydnad för Guds vilja och i öfverensstämmelse ined hans frälsningsbeslut till försoningsoffer för synden. I tidernas fullbordan har han blifvit uppenbarad för att utplåna synden genom sitt offer. Ebr. 9: 26. Härom talar redan profeten Esaias: »Och på detta berget

skall han borttaga den slöja, som beslöjat alla folk, och det täckelse, som täckt alla hedningar. Han skall borttaga döden för evigt, och Herren Gud skall aftorka tårarne ifrån alla ansikten och utplåna sitt folks smälek ifrån hela jorden; ty Herren har talat» (Es. 25: 7, 8.)

På förbannelsens trä, dit Jesus på sin kropp bar våra synder (1 Petr. 2: 24), som ock genomborrade och krossade hans hjärta (Es. 23: 5), framträdde fridsrikets grund såsom fast och evigt orubblig. »Ty det har behagat Gud, att all fullhet skulle bo i honom, att genom honom, sedan han genom blodet på hans kors stiftat frid, genom honom med sig försona allt, vare sig det som är på jorden eller det som är i himmelen.» (Kol. 1: 19, 20.) Fridsfursten, Herren Jesus, skall i sitt rike således sammanfatta och förena både jord och himmel. »Och jag såg en ny himmel och en ny jord; ty den första himmelen och den första jorden hafva förgåtts, och hafvet är icke mer. Och jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem, nedkomma af himmelen från Gud, tillredd såsom en brud, prydd för sin man. Och jag hörde en stark röst från himmelen säga: Se Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skola vara hans folk, och Gud själf skall vara med dem, deras Gud. Och Gud skall aftorka alla tårar från deras ögon, och döden skall icke vara mer, icke heller sorg, icke heller rop, icke heller värk varder mer, tvr det första har gått till ända. Och den, som satt på tronen sade: Se, jag gör allting nytt. Och han sade till mig, skrif: ty dessa ord äro vissa och sanna.» (Uppb. 21: 1—5.) Korset och tronen! Hvilka motsatser och dock med hvarandra förenade! Och hvilken underbar väg mellan dem! Där ser du fridsfursten, Her-