Sida 428
186 FÅGELN MED SEGERSTENEN, SPRÄNGÖRTEN OCH LIFSÄMNEI.
med sina betar rister hål på trädets bark.^ När hackspetten kom med sin från det eviga lifvets ängder hemtade sprängört, då foro bommarna från och isdörrarna öppnades, så att trädets löf och frukter, så att sommarens örter och varelser, så att vågor och varma vindar kunde återvända till människornas värld. Men ursprungligen var han endast en ham för anden i det träd, i hvars stam han bodde, eUer för gudomligheten i den heliga lund, i hvilken han dvaldes, eller för den djupaste skogens med bäfvan dyrkade gud.* Det är i hackspettens egenskap af trädgudomlighet vi hafva att söka första förklaringen till hans rang af orakelfågel. Likasom själfva det heliga trädet meddelade gudasvar — eken i Dodona, germanernas >arbores frugiferce:^ (»bärande träd») — så gjorde ock trädets i fågelgestalt sig uppenbarande ande eller själ. Men båda hemtade de — det trodde man sig snart förstå — sin visdom, sin gudakraft, från underjorden, dit trädet, »det med foten drickande>, nedträngde med sina rötter* och dit, — må hända genom trädets håliga stam? — äfven trädfågeln ansågs nedstiga. Senare blef hackspetten därför en uppenbarelseform för eller ett bud från den enligt älsta föreställning icke himmelska utan underjordiska gud — hos grekerna: Zevs Ktonios, Hades-Hefaistos, hos nordborna: Mimir, Ivalde-Völund — lifskraftens, visdomens och konstfärdighetens gud, hvarifrån alt lif och således äfven människornas har sitt ursprung. Enligt Julius Csesar* ansågo sig gallerna såsom underjordsgudens ättlingar; enligt den fornnordiska uppfattningen spirar hela det kosmiska lifsträdet, Yggdrasil-Mimameid, från Mimirs värld, och från detta träd, asken-eken, härstamma människorna. Det var ju från underjorden man såg alt lif och ljus spira eller stiga upp, och det var dit det vände åter. Det var underjordsguden, som var lifsvärmens gud, som var driftens gud så väl hos
1 Jfr J. G. Frazer: anf. arb. del 1, sid. 288 och 281.
* Om trädandar se yidare J. G. Fbazer: anf. arb. del 1, sid. 56 o. f — Om trädguden, Inndguden i fägelgestalt märk särskildt W. Mannhaedt: anf. arb. del 1. Berlin 1875, sid. 52—53. Det synes mig vara frfin trädsjälen 1 fågelbarn som den åldrigi föreställningen om människosjälen i f&gelham först utgått.
» Jfr Vergilius: Georgica II, v. 290—295.
* Commentarii de bello gallico VI, kap. 18.
Digitized by
Källa: Internet Archive ·
