Sida 433
fIoELN med SEGBBSTENEN, sprängörten OOH LIFSÄMNET. 191
nes döpaorens aflelse.^ Att en hackspettart, grönspetten, äfven hos romame tillagts en växtlighetsgudinna, Feronia, har jag redan omtalat, och äfven med äringsgudinnan Ceres synes han hafva stått i något samband.^
I den sist anförda föreställningen om hackspetten såsom lifsdryckbringare är det jag ser en anknytning till den, så vidt jag känner, först af kristna författare omtalade sagan, att pelikanenhackspetten med näbbet upprister sitt eget bröst för att med sitt blod nära eller till lifvet återväcka sin afkomma. Den skriftställare, som först omnämner detta, är den helige Augustinus (död 430), hvilken i sina kommentarier till psalmen 102 förtäljer, att pelikanhanen hackar i hjäl sina ungar, hvarefter han sörjer dem i tre dagar. Honan tillfogar sig då själf ett djupt sår i bröstet och låter sitt blod flöda öfver afkomman, som härigenom åter väckes till lif.* Denna Augustinus' berättelse afviker från de vanliga bildliga föreställningarna så till vida, att det å dem tydligen är för att nära ungarna som fågeln upprister sitt bröst (se bild 23). Om pelikanens kyrkliga betydelse har jag redan (sid. 171) yttrat mig tillräckligt för här föreliggande undersökning.
Man frågar sig nu: När uppstod denna föreställning, som inom den kristna symboliken spelat en så betydande rol? Att hon till sitt väsen ej kan vara kristen är uppenbart: därtill är hennes inpassning på kristna förhållanden, särskildt i den form Augustinus anför henne, och denna är ju för oss den älsta kända, alt för litet träffande, öfverföra vi sagans symbolik från den kristne till den hedniske frälsare, hvilkens mantel företrädesvis Johannes — bebådaren, vägberedaren och martyren — inom den kristna kalendern fick upptaga,* erhåller däremot myten om pelikanen sin fulla betydelse. Att årets växtlighetsgud, ja Ufskraften såsom helhet
* Jfr f5rf:8 npps. Säkaka, sid. 35 och 36.
* F. Nobk: anf. arb. bd. 1, sid. 330. — Celeus, xéXeos, grönspetten (jfr sid. 189) stjnes hafya varit den, som gaf Ceres-Deiueter näring, nnder det bon sökte Proserpina-PeTsefone.
' E. P. EvAKs: Änimal symboliam in ecclesiastical arckitecture. London 1896. S. 128.
* Jfr förfis anf. upps. Såkaka, sid. 34—36.
Digitized by
Källa: Internet Archive ·
