Sida 434
192 FlaELN MED SEGERSTENEN, SPRÄNGÖRTEN OCH LIFSÄMNBT
sedd, offrar sig själf för sig själf i sin afkomma är nämligen en åskådning, som vid en något djupare spekulation direkt nog uppstår ur iakttagelser af naturförhållandena, och som för öfrigt hade sin motsvarighet så väl i solens lopp, naivt uppfattadt, som i det af blixten uppristade, sig i rägn uttömmande molnet. Den var äfven för ett flertal asiatiska och europeiska religionsformer ingalunda främmande, och icke häller för nordbomas gudatro. Nio dygn häng Oden (Od, driftguden) genomborrad med spjut själf offrande sig åt sig själf i världsträdet, säger Håvamål, och tränga vi till mytens kärna, möta vi samma föreställning i berättelsen om Balder. Det omotståndliga »segersvärd», mistelgrenen, som dödar den eljest osårbare växtlighetsguden, är nämligen till sitt innersta väsen intet annat än växtlighetsguden själf i en annan uppenbarelseform.' Sagan om pelikanen, som uppbackar sitt eget bröst, är således endast en annan form af samma myt, som möter i den frygiska gudasagan om Attis, i hvetrs belysning äfven den italiska myten om Saturnus förhållande till Uranus egentligen erhåller sin förklaring. Att en hednisk föreställning om att svartspetten af någon anledning gjutit sitt blod en gång i vårt land förefunnits, synes antydas af det från norra Småland antecknade bruket, att när denna fågels läte kunde tydas »spill, spill», svara: »spill ditt hjärteblod i helvetet!» Lät hans skri åter såsom »kri, kri», svarade man: >kri hos Gud i himmelen».^
I det föregående har jag egentligen endast talat om en art hackspett, den i Italien åt fruktsamhetsguden Mars och i Skandinavien påtagligen en gång åt Njärd eller må hända ännu åt Od-Oden och Fröja-Frigga helgade svartspetten. Att emellertid äfven grönspetten betraktats såsom en gudomlig fågel, har i förbigående framgått, och otvifvelaktigt hafva äfven andra arter af släktet j^tVnw haft denna ära, om ock svartspetten i stort sedt kommit att intaga det främsta rummet. En hvar art, som kännetecknas af en högröd eller höggul hjässa, har påtagligen varit berättigad till gudavär-
^ Jfr förf:s anf. upps. Fastlagsriset. I detta fdrkäUande torde ock uppgiften i Skdldskaparmdlf 8, om Heimdalls hufvad finna en förklaring.
« G. O. Hyltén-Cavallius: anf. arb. del 1, Stockholm 1863, sid. 324.
Digitized by
Källa: Internet Archive ·
