Sida 436
194 FÅGELN MED SEGERSTENEN, SPRÅNGÖRTEN OCH LIFSÅMNET.
korpar i vårt land anses såsom dödsbud — de komma för att hemta själar — samt hvarför parserna utsätta sina döda åt korparna. Såsom jag i det föregående (sid. 188) nämt, anses korpen emellertid på ett eller annat håll också såsom en själsbringande, en barn till världen förande, fågel. Den gud, som tager lifvet bort från jorden, ger det ock åter dit. Till Oden bragte korpar visdom — andens föda (jämför Elias), men visdomens källa ligger i underjorden, i Mimirs rike. Det är hos Utgårdaloke som Hugi (Hugin, Odens korp) egentligen är hemma. ^ Korpen var ock den deliske orakelgudens fågel.*
Angående de andra fåglarna finner jag tvänne af deras utseende beroende grundsatser hafva gjort sig gällande. Den ena har egentligen beaktat den högröda färgen, h vilken man tiUskref stor betydelse. Den var eldens, morgon- och aftonrodnadens samt blodets färg; den var, hvar hälst den uppenbarade sig, lifsgudens farg. Den andra grundsatsen, hvilken utöfvat det vidsträcktaste inflytandet, har fäst sig vid hjässkammen.
Hos ladusvalan, på engelska Martin (jfr sid. 193), har man särskildt uppmärksammat det röda framhufvudet, hvari nordisk folktro sett ett från något kvinligt väsen (en gudinna) eller den heliga jungfrun (>vår fru») stulet rödt nystan, en sinnrik, väl närmast från nornans slända utgången sinnebild af en potens, af ett litet, som kan sträcka ut sig till det oberäkneliga. Såsom vi förut sett, innehar svalan också saxen. Hon eger altså de tre ödesgudinnomas — parcemas, moirornas, nornornas — det är den gamla jord- och underjordsgudinnans båda redskap.^ Hos rödhakesångaren {Luscinia rnheculä) har man lagt märke till den röda strupen och bröstet. Hos storken, i hvilken vi i det föregående lärt känna en lif- och eldbringare, har man i den röda näbben och de likaledes röda benen sett gudens insegel.*
* Gylfaginning, 45 (46).
* OviDius Metamorphoseofi F, 329.
' Jfr förf:s anf. upps. Lussi, sid. 10.
* Enligt V. Rydbebg är storken Hönirs fågel. Se Undersökningar i german isk mythologi, del 1, Göteborg 1886, sid. 552; och del 2, Göteborg 1889, sid. 35.
Digitized by
Källa: Internet Archive ·
