Sida 107
Minnen från Medeltiden
107 Men när som mässan war siungen till slut, Och bönen hon hade en ända, Då Elilisif träder ubr kyrckian uth, Herr Bernhard åt henne sig wände. Så satte han henne på gångaren grå Som sadlad oeh sölfspänder står, Och reser så hastigt det Kloster ifrå, Fast hon fäller så mången tåhr. Stoltz Elisif fick så bedröflikan werld, Hon blifwer så sorglik i högen, Nade Gud den arma Kung Albrects siähl Han fölgde och med öfwer skogen, De färdas så fram i fullo godt mak, Til Kumblabo Kloster 14) de rida, De budo Herr Hugo i Klösteret war, Han wille dem tilsammans wia. Den Gudlika man han svvara swa brott: ”Beware mig Gud fyr dätta, Stoltz Elisif deth helighe löffte ingått Deth lärer hon aldrig oförrätta”. Kong Albrect frå Kumblabo kom ”Ja wånde” sa han ”hwad deth kostar, Den helighe Fader, som sitter i Bom Stoltz Elisif Herr Bernhard gifva måste”. Till Urban den siunde (VII) 15) han ydmykeliga skref, Han nådelika wille tillstädia, Uti ett efterlatilse bref Herr Bernhard Stoltz Elisif äga, Hastigt kom bod fyr Kung Albrect Att feigd kom på Swea land, 14) Man vet ej rätt hvilket kloster här menas. Joh. Vastovius kallar det i sin kloster förteckning Curnblahoda och den med honom samtida Joh. Messenius skrifver Romblaboda. Tro ligen är det senare namnet det rättaste och en sammandragning af Ramundeboda. 15) Afskrifvarefel i st. f. Urban VI.
Källa: Project Runeberg ·
