Sida 169
Prot ...
doktor Carl Zittel till främste ledare, åtskilliga lokala föreningar i samma anda, hvilka på en generalförsamling i Frankfurt 1863 slöto sig samman till ett organiskt helt. Sedan man derefter, om än icke utan åtskilliga svårigheter, lyckats komma öfverens med de nordtyske själsfränderna, var den s. k. protestantföreningen färdig. Den första allmänna s. k. protestantdagen (Protestantentag) hölls i Eisenach d. 7 och 8 Juni 1865 under presidium af juristen Bluntschli från Heidelberg och teologen C. Schwarz från Gotha. Vid detta tillfälle blefvo protestantföreningens karakter, motiv och syfte närmare framställda. Under uttalande af en bestämd förkastelsedom öfver den kyrkliga bekännelsen yrkades en obegränsad lärofrihet i negativt syfte. På samma gång uppställdes en union mellan alla protestanter af i öfrigt hvilken riktning som hälst såsom det mål, för hvilket man med alla till buds stående medel borde verka. Någon normgifvande auktoritet borde icke längre tillerkännas hvarken åt bibeln eller bekännelseskrifter eller några s. k. dogmatiska grundsanningar, utan vore det tillfyllest att hålla sig till kristendomens religiöst etiska grundsanning eller det kärlekens evangelium, som Kristus sjelf lärt, i sitt lif förverkligat och med sin död beseglat. Protestantdagarna hafva sedermera nästan hvarje år förnyats. Föreningens medlemmar hafva ock genom bildandet af filialafdelningar, genom populärt teologiskt skriftställeri äfvensom genom utgifvandet af en på den negativa kritikens resultat bygd s. k. »protestantbibel» varit synnerligen verksamma för vinnande af protestantföreningens ofvan antydda syfte. Bland partiets förnämsta målsmän märkas, utom de förut omnämnde, D. Schenkel, Th. Keim, E. Reuss, W. Beyschlag, A. Hausrath, A. Holtzmann, P. W. Schmidt, F. v. Holtzendorff, H. Lang m. fl. J. H. B.
Protestantiska vänner (Protestantische freunde). Se Fria församlingar.
Protestantism, den kyrkliga riktning, som uppkom i 16:de årh. genom reformationens opposition mot den katolska kyrkan. Motsatsen är alltså katolicism. Protestantismen delade sig i två grenar, den lutherska och den reformerta, emedan reformationskyrkan delade sig på detta sätt. Båda dessa kyrkosamfund kallas med ett gemensamt namn de protestantiska och deras bekännare protestanter (i motsats till katoliker). Dessa benämningar användas äfven om alla sekter med deras anhängare, hvilka utgått ur de protestantiska kyrkorna. Sjelfva namnet protestantism förskrifver sig från den högtidliga protest, hvilken på riksdagen i Speier 1529 d. 19 April afgafs mot riksdagsbeslutet angående reformationens sak af kurfursten Johan den ståndaktige af Sachsen, markgrefven Georg af Brandenburg, hertigarna Ernst och Frans af Lüneburg, landtgrefven Filip af Hessen, furst Wolfgang af Anhalt och 14 riksstäder. Enligt riksdagsbeslutet skulle alla riksständer, som dittills varit förpligtade att hålla Wormsediktet, fortfarande vara bundna vid denna förpligtelse och de öfriga förbjudas att inlåta sig på några reformatoriska nyheter. Protesten åtföljdes af en vädjan till kejsaren, till ett allmänt tyskt riksmöte och till alla opartiska kristliga domare. Efter denna händelse blef namnet protestant den gängse benämningen på hvar och en, som hyllade reformationens grundsatser. J. P.
Protestera. Se Protest.
Proteus. Se Olmslägtet och Protevs.
Protevangelium (af Grek. proton, det första). Se Evangelium och Jakob Evangelisten.
Protevs (Lat. Proteus), Grek. mytol., en klok och med profetisk förmåga begåfvad hafsgudomlighet, hvilken hade sitt hemvist vid ön Faros utanför Nilens mynning, der han vallade Poseidons och Amfitrites hafsdjur. Då Menelaos under hemfärden från Troja blifvit stormdrifven till Egypten, öfverraskade och grep han, enligt anvisning af Protevs' egen dotter Eidothea, den på stranden bland sin hjord insomnade hafsguden och tvang honom att gifva önskade upplysningar om den återstående delen af färden, oaktadt P. genom att antaga de mest vexlande gestalter (han förvandlade sig äfven till vatten och eld) sökte befria sig ur hans händer. Med anledning häraf brukar man såsom en Protevs (protevs-natur, protevs-artad) beteckna en person, som är i stånd att lätt förändra skepnad, åsigter eller karakter. Yngre sagor gjorde P. till en egyptisk konung. A. M. A.
Prothallium (af Grek. pro, före, och thallos, skott, brodd), proembryo, förbål, förbrodd, bot., kallas hos ormbunkarna eller bräkenväxterna (Filices) den första, kön bärande generationen, hvilken uppstår af den groddtråd, som utvecklas af en spor vid dess groning. Prothallium är hos dessa växter alltid bladartad, ofta hjertlik, men icke alltid klorofyllbildande. Denna förbrodd är alltid mycket liten, äfven i de fall densamma är starkt utvecklad, samt består af en parenkymcell och upptager näring genom rhizoider, i de fall, der han tillväxer. Prothalliot dör bort, då den verkliga brodden till ormbunken börjat utvecklas. Om förbrodden hos mossor se d. o. Jfr Bål 2, Filices, Ljusfenomen och Mikrosporer. O. T. S.
Prothesis (Grek., af pro, i stället för, och thesis, sättning), med., en kirurgisk ersättning af defekter hos menniskokroppen, antingen genom blott mekaniska medel, såsom artificiella tänder, armar och ben, eller på organisk väg genom en s. k. plastisk operation (se d. o.). F. B.
Protist-riket (Lat. regnum protisticum, af Grek. protistos, den allraförste) benämnes af nyare zoologer och botanister ett »mellanrike» eller en mellanlänk mellan djurriket och växtriket, hvilket mellanrike omfattar de lågt stående organismer, som under en del af sin utveckling förhålla sig som djur och under en annan period som växter. Såsom exempel på en dylik »protist-organism» må anföras den i tropiska haf lefvande Protomyxa aurantiaca, hos hvilken man kan urskilja fyra utvecklingsstadier, a) Den rikast utvecklade vegetativa formen utgöres af en mycket förgrenad, brandgul protoplasmamassa, i hvilken finnas klotrunda, vattenfyllda, små håligheter (»saftrum»,
Källa: Project Runeberg ·