Sida 193
Psilandersköld ...
(1348). I sin ordning hade P., som under senare delen af medeltiden räknade omkr. 60,000 innev., flere »prigorod», och dess välde sträckte sig öfver det område, som nu bildar distrikten Pskov, Ostrov, Opotjka och Gdov. P:s institutioner liknade Novgorods -- en allmän församling af stadens borgare (den s. k. vjetje) afgjorde de vigtigaste ärendena, mottog vad och valde fursten --, men hade en mera demokratisk karakter. I 13:de årh. hade P. blifvit en vigtig station för handeln mellan Novgorod och Riga. Ett årh. senare ingick det i hanseförbundet. Dess köpmän och handelsföreningar hade faktorier i Narva, Reval och Riga. Den emellan de »svarte» och de »hvite» (storborgarna och de ringare klasserna) förda striden erbjöd storfursten af Moskva många tillfällen att inblanda sig i P:s inre affärer; 1399 tillegnade han sig rättigheten att bekräfta valet af P:s furste. Efter Novgorods fall (1478) kunde P. ej längre försvara sin sjelfständighet emot Moskva. 1510 intogs det af Vasilij IV Ivanovitj; vjetje upphäfdes, de inflytelserikaste familjerna förflyttades till Moskva, och en vojevod sattes att, å storfurstens vägnar, styra staden. Dess merkantila betydelse försvann snart, dess strategiska fortfor. Under medeltiden hade litaverna och svärdsriddarna vid flere tillfällen sökt komma i besittning af P. 1240 lyckades de senare intaga staden, men blefvo 1242 på Peipus-sjöns is besegrade af Alexander Nevski. Senare traktade Polen efter P. Det belägrades 1579 i 7 månader af Stefan Bathori. 1615 började det belägras af Evert Horn, som redan 1613 förgäfves stormat P. och som d. 30 Juli 1615 stupade utanför dess murar, och derefter till Okt. s. å. af Gustaf Adolf. Under Peter I blef P. befäst läger.
Psoas, anat., en en- eller tvåparig muskel, som är belägen lateralt på ländkotkropparna, sträckande sig ned i bäckenet. Det ena paret går äfven ut ur bäckenet, fäster sig på hvar sitt lårben, böjer detta mot kroppen samt bidrager vid menniskans stående och gång att hålla kroppen upprätt. G. v. D.
Psoitis, med. Se Kongestionsabscess.
Psophidae, fältstorkar, zool., bilda en familj inom vadarnas ordning (Grallatores) och foglarnas klass. Näbben är något kortare än hufvudet, hvälfd, något sammantryckt från sidorna, med nedböjd spets och genombruten skiljevägg mellan näsborrarna. Vingarna äro korta och hvälfda, med fjerde pennan längst och långa armpennor; öfverannen räcker icke bakom höftskålen. Stjerten är kort och döljes af de förlängda öfre stjerttäckarna. Fjädrarna äro mycket stora, på hufvudet och halsen sammetslika, undertill dunartade. Benen äro höga, med långa, framtill och baktill sköldbetäckta tarser. Tårna äro korta och försedda med skarpa, spetsiga och böjda klor. Af framtårna äro den yttre och den mellersta förenade vid roten medelst en liten hud; baktån når blott med spetsen marken. Dit hör trumpetfogel-slägtet, Psophia, hvars arter äro hemma i Amazon-flodens område. Mest bekant är Agami (se d. o.). C. R. S.
Psoriasis (af Grek. psora, skabb, skorf), med., en vanligen envis och kronisk hudsjukdom, som ofta uppträder hos i öfrigt ganska friska personer. Den visar ett fjolligt (sqvamöst) utslag, bestående af upphöjda, runda, röda, större eller mindre fläckar, beklädda med löst sittande, ofta silfverglänsande epidermisfjäll samt spridda mest på armarnas och benens sträcksidor. Denna sjukdom botas endast med svårighet genom bad, tjärsalvor, chrysorodin och arsenik (invärtes), men recidiverar lätt. En alldeles särskild form är den syfilitiska psoriasis, som mest sätter sig inuti händerna och å fotsulorna (ps. palmaris och ps. plantaris). Jfr Leucoplacia oris. F. B.
Psorospermier. Se Gregariner.
Psyche, Grek. (Lat. Psyche), egentl. andedrägt, i den grekiska mytologien personifikationen af menniskosjälen, framställdes i grekernas bildande konst ofta under gestalten af en fjäril eller en ung flicka med fjärilsvingar. Om den af Appulejus m. fl. behandlade sagan om Eros (Amor) och P. se Eros. A. M. A.
Psychotria. Se Kräkrot.
Psykiatri (af Grek. psyche, själ, och iatreia, läkning, kur), läran om sinnessjukdomarna och deras botande. Se Sinnessjukdom.
Psykisk (Grek. psychikos, af psyche, själ), som hör till själen och själslifvet, själs-, andlig. Mots. fysisk.
Psykofysik (af Grek. psyche, själ, och fysis, natur), det af Fechner (se denne) skapade namnet på en mellan fysiologi och psykologi stående gränsvetenskap, som har till uppgift att på experimentel väg utforska hvilka lagbundna förhållanden råda mellan nervsystemets retningar och förnimmelseverksamheten. Alla våra kunskaper om vexelverkan mellan kropp och själ äro af rent empirisk art och tillstädja icke några otvetydiga slutsatser öfver de inre förloppen sjelfva eller öfver själens väsende. Jfr Fechner: »Elemente der psychophysik» (1860), och Langer: »Die grundlagen der psychophysik» (1877).
Psykograf (af Grek. psyche, ande, och grafein, skrifva) l. manulektor, en enkel, med visare försedd »skrif»-apparat af trä, konstruerad på 1850-talet af amerikanske kemisten R. Hare och afsedd att låta spiritistiska medier direkt emottaga och delgifva meddelanden från andar. Se vidare Spiritism. -- Enligt uppgifter hos Ammianus Marcellinus och Tertullianus betjenade sig redan forntidens romare af liknande apparater för att utforska kommande ting. Kineserna beströ ett bord med mjöl, och deröfver hålla två personer en korg, vid hvilken är fäst en pensel, som vid korgens vaggningar skrifver »andebokstäfver» på bordet.
Psykolog (se Psykologi), idkare af psykologiens vetenskap; kännare och skildrare af det menskliga själslifvets rörelser. -- Psykologisk, med hänsyn till uppfattningen af själslifvet.
Psykologi (af Grek. psyche, själ, och logos, lära), vetenskapen om menniskosjälen, fattad så vidsträckt, att dit hänföras alla sådana lifsyttringar, i hvilka menniskan är i någon mån
Källa: Project Runeberg · ·