Sida 220
Pungekorren ...
Äfven under romerska väldet fortlefde det puniska språket såväl i sitt egentliga område, provinsen Africa proconsularis (det nuvarande Tunisien), som ock i de angränsande provinserna Numidia i v., Libya i s. och Tripolitana i ö., der det dock öfvervägdes af de inhemska dialekterna, tillhörande den libyska språkgrenen (se Hamitiska språk). Som allmänt samfärdsmedel i dessa land undanträngdes det småningom af latinet, men enligt hvad den puniske kyrkofadern Augustinus intygar, talades det ännu på hans tid (slutet af 4:de årh. e. Kr.) allmänt i det inre landet, medan latinet herskade i kuststäderna, och det torde icke hafva fullständigt dött ut förr än vid tiden för arabernas inträngande. Det af de klassiske författarna s. k. libyfeniciska språket var enligt all sannolikhet icke ett puniskt språk, utan den ursprungliga hamitiska libyskan, uppblandad med några puniska tillsatser. Af det rena libyska språket, hvarunder sammanfattas alla äldre inhemska tungomål i Norra Afrika (numidiskan, mauretaniskan, cyrenaiskan m. fl.), ega vi, utom några spridda ord och namn hos romerska författare, den stora bilingva (libysk-puniska) inskriften från Tucca och några smärre fragment af andra inskrifter. -- Jfr Judas: »Étude démonstrative de la langue phénicienne et de la langue libyque» (1847) och »Nouvelles études démonstr.» (1851), samt »Annuaire de la soc. archéol. de Constantine» (1853--55). H. A.
Punitz (P. Poniec), stad i preussiska regeringsomr. Posen, nära Schlesiens gräns. Omkr. 2,000 innev. P. är bekant genom den strid, som Karl XII der utkämpade d. 28 Okt. (g. st.) 1704 med de på återtåg stadde sachsarna, och för det skickliga återtåg, som general Schulenburg dervid utförde. C. O. N.
Punjab. Se Pendjab.
Punjetter (Fr. poignet, egentl. handlofve), detsamma som plöröser (se d. o.).
Punkaharju, en för sin naturskönhet mycket beprisad, omkr. 7 km. lång och endast 18--71 m. bred, skogbevuxen sandås, som i riktning från n. v. till s. ö. går öfver Puruvesi sjö i S:t Michels län, Finland. Från hvardera stranden skiljes åsen genom smala sund: i n. genom Tuunansalmi, i s. genom Punkasalmi, genom hvilka sund den af åsen i tvänne delar åtskilda Puruvesi sammanhänger. Utmed åsen går allmänna landsvägen från Nyslott till Sordavala och Keksholms-trakten såsom öfver en naturlig bro. För sin egendomliga naturformation och sina hänförande utsigter besökes P. årligen af tusentals resande. A. G. F.
Punkt (Lat. punctum, se d. o.). 1. Språkv. a) Som skiljetecken förekommer punkt redan i semitisk skrift. I forngrekiska inskrifter skiljas vanligen med tre eller två punkter ([tecken] eller :, sällan med 4 eller 1 punkt) verser, satser, större eller mindre grupper af ord eller t. o. m. alla orden; dock saknar flertalet interpunktion. I latinska inskrifter skiljas orden genom enkel punkt (ofta trekantig): det är etruskisk-romersk sed. I fråga om vanlig skrift märkes, att redan Aristoteles' Retorik känner interpunktion i modern mening -- till skiljande af satser. Alexandrinska grammatiker bruka punkt upptill för att angifva meningens slut, nedtill i raden för att skilja mindre afdelningar. I minuskelhandskrifter är punkt mindre skiljetecken, medan dubbelpunkt eller större punkt sättes i slutet af en mening. De äldsta latinska handskrifter sakna interpunktion; i minuskelskrift tjenstgöra : och . såsom mindre skiljetecken inuti meningen. I runskrift skiljas orden ej sällan genom enkel eller dubbel punkt; det senare är regel i runhandskrifter. I det nu brukliga interpunktionssystemet är punkt det största af de allmänna skiljetecknen: punkt brukas i slutet af en period, d. v. s. ett system af nära sammanhängande koeller subordinerade satser. I sanskrit ersättas vår punkt och andra skiljetecken genom enkelt (eller dubbelt) streck. I arabiskt tryck brukas vanligen en stjerna. -- Metonymiskt är punkt också det stycke af en framställning, som genom punkttecknet skiljes från det följande (och föregående), b) Punkt användes som förkortningstecken, t. ex. J. = Johan, m. fl. = med flere. Tyskarna sätta punkt efter siffror för att beteckna ordinaltal. En eller flere rader punkter brukas för att utmärka, att något ar uteslutet (t. ex. i protokollsutdrag, i tryckta böcker, som varit ute för poliscensur). I äldre handskrifter betyder punkt öfver eller under en bokstaf (eller t. o. m. både öfver och under) utstrykning. Nu för tiden brukas underpunktering för att återställa ett utstruket ord (t. ex. i korrektur), c) Punkt brukas som »diakritiskt tecken» under, öfver eller inuti bokstäfver till utmärkande af särskilda språkljud. Den fornsemitiska skriften hade tecken blott för konsonanterna i talet: »opunkterad» hebreisk, syrisk, arabisk o. s. v. text. Österländska tryck af arabiska sakna ännu i vår tid oftast vokaltecken. För hebreiska utarbetades af massoreterna (se d. o.) till utmärkande af vokalerna ett system af öfver- och underskrifna punkter och streck: »punkterad text», t. ex. det hebreiska tecknet för d med punkt under betyder di, med tre punkter under dä, med punkt öfver do o. s. v. Vokalen är liksom en beståndsdel af den föregående konsonanten och återgifves genom en modifikation af denna. Äfven i arabisk (persisk, turkisk o. s. v.) skrift utmärkas de tre korta vokalerna a, i, u genom tecken öfver och under konsonanterna. Men i arabiskan användes punkt äfven i annan betydelse: för att skilja tecknen för olika konsonanter. T. ex. det tecken, som med en punkt under sig utmärker b, betyder med två punkter öfver sig t, med tre punkter öfver sig Eng. th. Detta var en nödfallsutväg för att få tecken för åtskilliga konsonanter, som i den af araberna adopterade syriska bokstafsraden saknade tecken. Vid alfabetets vidare aptering för persiska, turkiska, nyindiska och andra språk har man fortgått på samma väg. Och på samma sätt har man senare punkterat de latinska bokstäfverna, då behofvet af nya tecken gjorde sig gällande antingen för transskription af österländska literaturspråk eller för skrifning af förut illiterata språk. Så brukas t. ex. underpunkterade t, d, n, s, för
Källa: Project Runeberg ·