Sida 225
Punsch ...
spåket enhet och harmoni; c) praktisk-sociala för att göra språket fattligt for den stora mängden af folket, som icke kan främmande språk. Denna sista synpunkt för språkrensningen är den enda obestridt giltiga: den vinner i betydelse, i samma mån som läslust och kunskapsbegär utbreda sig till alla. Språkrensning blir då en sida af språkriktighet, och dennas högsta norm är att i för läsaren eller åhöraren i möjligaste mån begriplig och lättfattlig form med möjligast enkla medel gifva det möjligast noggranna uttryck åt den talandes eller skrifvandes mening. Orden måste väljas med ständig hänsyn till deras språkliga ståndpunkt, till hvilka man vänder sig. De skäl, som emellertid såväl hos oss som i synnerhet i Tyskland vanligen framhållas för »språkrensning», äro det patriotiska och det estetiska, hvilka, rätt sedda, hafva tämligen ringa betydelse. En i otid eller utan fulla skäl företagen aflösning kan mera skada språkets precision och böjlighet, än den i andra afseenden gagnar: ett kort främmande ord är i många fall bättre än en lång omskrifning, och ett nytt hemmagjordt eller ett alldeles föråldradt uttryck kan vara mindre begripligt än ett främmande ord. Vanligen yttrar sig purismen i fråga om ordförrådet; men den har äfven sin betydelse i fråga om ordbildning, syntax och stil. Man använder företrädesvis uttrycket »språkrensning» om en förnuftig sträfvan att tillgodogöra sig det egna språkmaterialet och inskränka bruket af främmande ord till det nödvändiga, medan »purism» snarare betecknar öfverdrifterna. Jfr A. Noreen: »Om språkriktighet» (i »Nordisk tidskr.», 1885; särskildt utg. 1888). Lll.
Puritaner (Eng. puritans, af Lat. puritas, renhet) började ej långt efter Elisabets tronbestigning (1558) de engelska protestanter kallas, som sökte i större eller mindre mått tillämpa de schweiziske reformatorernas idéer och anordning af kulten. De fordrade i förstone, att Englands protestantiska kyrka skulle renas från alla lemningar af den katolska gudstjensten. I synnerhet biskopsskruden och prestdrägten väckte anstöt hos dem. Då uniformitetsakten (1559), som fastställde såväl dessa som andra från katolska kyrkan arfgångna bruk, började med stränghet tillämpas och puritanskt sinnade prestmän, flere af största anseende, afsattes, bildade åtskilliga samvetsömma puritaner (1567) en egen församling efter schweiziska presbyterianska kyrkans mönster. Exemplet följdes på flere håll, och inom olika grefskap bildades i hemlighet presbyterier. Drägtstriden sköts i bakgrunden af en författningsstrid, och puritanismen, som dittills varit ett renande element inom engelska statskyrkan (episkopalkyrkan), framträdde derefter såsom en separation och opposition emot henne, ehuru bägge ännu voro öfverens i sjelfva läran. Episkopalkyrkan höll oblidkeligt på konformiteten (likformigheten) och förföljde. Inqvisitoriskt efterspanades och afsattes alla hennes prester med puritansk anstrykning (vid slutet af Elisabets regering hade omkr. 1/3 af kyrkans prester dömts från ämbetet). Och enligt en af parlamentet 1592 antagen lag straffades en hvar, som fyllt 17 år, med fängelse, om han förfallolöst uteblifvit från kyrkan en månad eller besökt konventiklar, och med landsförvisning, om han brast åt eden på konformiteten. Denna puritanernas hårda medfart fortsattes, sedan Stuartska ätten kommit på tronen (1603); och striden tillspetsades derigenom att puritanerna fordrade större helgd åt sabbaten och skarpt höllo på de kalvinska dogmerna, under det å andra sidan episkopalkyrkan började hylla läran om biskopsämbetets gudomliga ursprung och arminianska åsigter. En mängd puritaner utvandrade till Nord-Amerika (»pilgrimsfäderna»). De hemmavarande, förföljda och förlöjligade, i sitt yttre uppträdandes dysterhet och allvar bjärt afstickande från sin omgifning, blefvo fasta i sitt hat till den kyrka och den styrelse, som rasade emot dem. De fingo bundsförvandter i andra förföljda sekter, t. ex. independenterna, och i de män, som af kärlek till nationens politiska rättigheter voro motståndare till Stuartarnas despotism. Den kyrkligt-politiska revolution, som började 1640, skänkte puritanerna t. o. m. mera, än hvad de vågat hoppas. Episkopalkyrkan störtades; en synod i Westminster (1643) beslöt, att Englands statskyrka skulle hafva presbyteriansk författning, parlamentet bestämde 1646 hennes organisation, och 1648 fastställdes hennes trosbekännelse. Denna nya nationalkyrka var emellertid behäftad med samma lyte som den gamla: konformitetskrafvet, och det ehuru hon i jämförelse med den senare var en minoritetens kyrka. Independenterna, som beherskade hären och derigenom staten, ville dock icke foga sig efter presbyterianismens anspråk, utan deras ledare, Cromwell, upphäfde under sitt protektorat (1553--58) konformitetstvånget. Med Stuartarnas restauration (1660) återvände episkopalkyrkan triumferande. Puritanernas ställning blef för en tid sämre än någonsin, men till belöning för att de vid 1688 års revolution hjelpte episkopalerna att omintetgöra Jakob II:s katolska planer fingo de religionsfrihet (toleransedikt, Maj 1689). Af de protestantiske nonkonformisterna voro de presbyterianske puritanerna ännu i början af 18:de årh. de talrikaste (omkr. 600,000 år 1714). Men inom kort minskades deras antal: många slöto sig till episkopalkyrkan, de fleste slogo in på en rationalistisk riktning. I våra dagar är den presbyterianska kyrkan i England nästan försvunnen: hon räknar der endast omkr. 270 mindre församlingar.
Purjolök. Se Lökslägtet.
Purkinje (Purkyne), Johannes Evangelista, böhmisk anatom och fysiolog, född 1787 i Libochowitz, ingick vid 18 års ålder i piarist-orden, men utträdde ur densamma, innan han aflagt sina löften, samt egnade sig åt medicinska studier. Han blef med. doktor 1819, kallades 1823 till fysiologie professor i Breslau och inrättade der ett fysiologiskt laboratorium, det första i sitt slag i Tyskland. Derifrån återbördades han till sitt hemland 1849, då han utnämndes till professor i Prag. Han dog derst. 1869. P. var en af detta århundrades
Källa: Project Runeberg · ·