Sida 233
Puzzuolanjord ...
septikemi; se d. o.). Båda kallas äfven sårfeber. Man är ännu icke på det klara med huruvida det septiska ämnet är organiskt (bakterier) eller kemiskt (ptomain) eller bägge delarna. Vid pyemi inkomma var, blodlefrar eller andra väfnadspartiklar i blodströmmen samt bilda proppar (emboli) här och der i inre organ (såsom i mjelte, lefver, njurar, lungor, hjerta) och ofta kilforrniga blodutgjutningar, infarkter, och varhärdar, allt under frossbrytning, feber, allmänt illamående och betydlig kraftnedsättning. Öppna sår blifva samtidigt fula och stinkande samt upphöra att läkas. Ofta inträffar döden under ett tyfus-artadt tillstånd. Pyemien förekommes bäst genom ytterlig renlighet och antiseptisk behandling af sår. R. B.
Pygmalion (Lat. Pygmalion). 1. Se Dido. -- 2. Sagokonung på Cypern, förälskade sig i en af honom gjord qvinnobild, åt hvilken Afrodite (Venus) på hans bön gaf lif, hvarefter han tog henne till sin gemål. A. M. A.
Pygméer (Grek. pygmatoi, Lat. pygmaei, af Grek. pygme, knytnäfve, såsom längdmått afståndet från armbågen till knytnäfven), den klassiska forntidens lilliputer, ett af Homeros omtaladt dvärgfolk, hvars hemvist låg i fjärran söder vid stranden af Okeanos (oceanen), der de brukade med krig hemsökas af de om hösten mot söder flyttande tranorna. Andra sagor förlade deras hemland till Nilens mynningar, till Indien eller till den höga norden i närheten af Tule. En gång skola de i stora skaror hafva anfallit den sofvande Herakles, som dock vid uppvaknandet insvepte dem allesamman i sin lejonhud. Jfr Dvärg. A. M. A.
Pygopodes. Se Gumpfotade foglar.
Pyhy (Peutinger), Konrad von, statsman, var en af de många tyskar, som under en del af Gustaf I:s regering användes i svensk tjenst. Han ankom till Sverige 1538 och fick anställning som »kansler och hofråd», till en början på ett års tid. Han lyckades vinna förtroende, stannade qvar i landet och utöfvade under ett par år ett stort inflytande, på samma gång han röjde ett växande högmod och mycken praktlystnad. Snart kallade han sig »K. Maj:ts af Sverige öfverste kansler och krigsråd» eller ock, åtminstone i utlandet, »Sveriges rikes ärkekansler och öfverste krigs- och fredsråd» samt var faktiskt en tid så godt som förste minister. Han grep sig också an med att reformera den svenska förvaltningen. Ett högsta förvaltande och äfven dömande »regementsråd» i hufvudstaden, »regementen» (regeringskollegier) under hvar sin ståthållare i landskapen, finansförvaltningen ordnad i en »kammare», kyrkostyrelsen under en superintendent och ett »religionsråd»: se der grunddragen i den nya organisationen. Den märkligaste frukten af hans administrativa lagstiftning är den delvis efter tyska förebilder hopsatta »ordinantian» eller »landsordningen för Vestergötland» (dat. Lödöse d. 9 April 1540), som upprättade en länsstyrelse, omdanade rättegångsordningen och införde för första gången begreppet »politi» i den svenska förvaltningen. Den tillämpades några år, men föll efter hand ur bruk. Om den högsta rättskipningens organisation vittna ännu bevarade protokoll på tyska och svenska. Karakteristiska för P:s regim voro de detaljerade trohets- och tjensteeder, med hvilka den nya organisationen skulle stödas, och det vidtsväfvande, till satsbyggnad och ordförråd vidunderliga kanslispråk, som han införde. Hans administrativa ingrepp i allmogens gamla frihet väckte missnöje och tillskyndade honom benämningen »konung i Upland». Konung Gustaf måste sjelf taga honom utförligt i försvar. Huruvida han bär hufvudskulden för Dackefejden, såsom det påståtts, må dock lemnas derhän. Äfven på statsskicket öfvade P. inflytande. Han har säkerligen haft den mest betydande andelen i arfrikets införande och var upphofsmannen till de egendomliga ceremonier, som användes på mötet i Örebro nyårstiden 1540 vid hyllningen, samt författare till det då följda edsformuläret. Tvifvelsutan var det han, som vid samma tillfälle ledde den orättfärdiga rättegången mot Laurentius Andreae och Olaus Petri. -- Äfven som diplomat fick P. visa sin förmåga. Han var Sveriges främsta ombud vid förhandlingarna vid Brömsebro 1541 och ledde den beskickning till Frankrike, som afslöt Sveriges första traktat med denna makt (1542). Under denna resa uppträdde han på ett öfvermodigt sätt och synes hafva missbrukat sina fullmakter samt inlåtit sig i misstänkta förbindelser. Återkommen till Sverige, anklagades han för att på egen hand hafva upplånat penningar, förfarit honom anförtrodda medel, värfvat trupper konung Gustaf ovetande och inlockat utländska furstar i riket samt ej kunnat lemna någon tillfyllestgörande redovisning. Han afsattes och dömdes till fängelse. Der lefde han ännu 1553. Hans dödsår är ej med säkerhet kändt. En nära samtida författare angifver 1557.
Det är ej endast ofvan antydda omfattande verksamhet och korta, lysande, men snöpligt afbrutna maktperiod, som gjort mannen ryktbar; hans minne har äfven framstått i den politiske äfventyrarens tvetydiga dager. Enligt ingen mindre hemulsman än Martin Luther skulle han varit son till en körsnär i Frankfurt am Main vid namn Peutinger, utan rätt tillegnat sig både namnet v. Pyhy och titeln juris doktor, gift sig med en adlig qvinna i Leipzig, men förlupit henne o. s. v. I Sverige uppträdde han gift med en Anna v. Kökeritz. Dessvärre för hans eftermäle har det fallit sig svårt att pröfva dessa uppgifter. Emellertid skref Gustaf I sjelf till Luther, att P., så mycket konungen viste, på giltiga skäl skilt sig från sin förra hustru, och säkert är, att rättegången mot honom här fördes i närvaro af hans senare hustrus broder och att fru Anna ännu i flere år stannade i Sverige, utan någon antydan om att hennes äktenskap skulle varit mindre lagligt. Uti handlingar äldre än tiden för hans ankomst hit omtalas han ock både under namnet v. Pyhy och som kejserligt råd och juris doktor. Föga troligt är det vidare, att Gustaf I skulle aktat det mödan vardt att i sitt stora manifest till tyska nationen af 1546 utförligt försvara sin
Källa: Project Runeberg · ·