Sida 240
Pyrargillit ...
en konvergerande lins, innan de träffa reservoaren, hvilken är mycket rymligare än i den vanliga pyrheliometern. och hvars öfre svärtade yta har en konkav form. Med linspyrheliometern kunna observationer anställas äfven i blåsväder, då den vanliga pyrheliometern är obrukbar. R. R.
Pyridin (af Grek. pyr, eld), kem., ett ämne, som upptäcktes af den skotske kemisten Anderson 1852 och af honom framställdes ur den vid benkols beredning som biprodukt erhållna benoljan. Pyridinet är en färglös vätska med intensiv och genomträngande lukt, kokar vid 117° och löses i vatten till en starkt alkalisk vätska. Dess sammansättning motsvarar formeln C5 H5 N. I kemiska förhållanden visar det mycken likhet med kolvätet benzol och kan, såsom Dewar 1871 föreslog, anses som benzol, hvari C H blifvit ersatt af N (se Kolväte, sp. 1067). Detta uppfattningssätt af pyridinets sammansättning bekräftades, då Ramsay erhöll pyridin genom glödgning af cyanvätegas och acetylengas, alldeles som Berthelot framställt benzol genom glödgning af acetylengas enbart:
2 C2 H2 + H C N = C5 H5 N
två mol. acetylen cyanväte pryridin
3 C2 H2 = C6 H6 tre mol. acytelen benzol
För närvarande är det af Dewar föreslagna betraktelsesättet äfven på andra sätt bevisadt och allmänt antaget. Pyridin är ett ämne af det allra största intresse, emedan nyare forskningar visat, att de som läkemedel vigtiga alkaloiderna äro derivat af pyridin eller af pyridins väteföreningar. De flesta pyridinderivat äro fysiologiskt verksamma, stundom högst giftiga. P. T. C.
Pyriflegethon. Se Flegethon.
Pyrit, svafvelkis (se d. o.).
Pyritz, stad i preussiska regeringsomr. Stettin (Pommern), vid jernvägen mellan Stargard och Küstrin. 8,058 innev. (1885). Gymnasium. Af de gamla befästningarna återstår ännu ringmuren jämte några torn.
Pyrker, János László (Vladislav), österrikisk epiker, f. i Ungern 1772, d. 1847 såsom ärkebiskop i Erlau och obergespan öfver komitatet Heves, vann ett äradt namn genom sin administrativa duglighet och sin stora välgörenhet. Drifven af literär ärelystnad, sammanskref han två panegyriserande epos på hexameter, Timisias (i 12 sånger, 1820; om Tunis' eröfring genom Karl V) och Rudolph von Habsburg (1824), hvilka trots vackra enskildheter äro liflösa alster, klena härmningar af Homeros och Klopstock. P. diktade äfven uppbyggelse-poesi och alp-lyrik. Med spekulation på hans i socialt hänseende lysande namn har förläggarefirman Cotta gång på gång utgifvit hans arbeten i praktupplagor och t. o. m. insmugglat dem i sin samling af tyska klassiker.
Pyrmont [pirmå'ng]. 1. Ett med tyska furstendömet Waldeck under samma regering förenadt furstendöme, som ömslutes af preussiska regeringsområdena Minden och Hannover, furstendömet Lippe och hertigdömet Braunschweig samt genomflytes af Wesers biflod Emme. Areal 66,3 qvkm. 8,000 innev. (1880). P. var till 1494 ett särskildt grefskap och är sedan 1625 förenadt med Waldeck samt bildar en af dess fyra kretsar. -- 2. Hufvudstad i nämnda furstendöme, ligger i Emmes dal mellan ett par af Weserbergets utsprång och är sedan länge en mycket besökt kurort med utmärkta jernkällor, stålbad, gyttjebad m. m. I hufvudkällan (die Trinkquelle) förekommer jernet såsom kolsyrad jernoxidul jämte öfriga vanliga salter. Badkällan (der Brodelbrunnen) är särdeles rik på kolsyra, hvars afgående ger vattnet en kokande, »sprudlande» rörelse. En annan dryckeskälla, något mindre jernhaltig, är Helenenquelle. Dessutom finnas heta saltkällor, hvilka begagnas såväl till drickning som till salta bad. Orten besökes af omkr. 13,000 kurgäster årligen, och omkr. 100,000 flaskor utsändas årligen derifrån. 2. F. B.
Pyroelektricitet (af Grek. pyr, eld), fys., kallas den elektricitetsutveckling, som uppstår i kristaller med olika axlar vid förändring af deras temperatur. Hos vissa kristaller fördelar sig elektriciteten efter samma axel, hos andra, och detta är det vanligaste, efter olika axlar. Bland de förra må nämnas turmalin, bergkristall och boracit, bland de senare fluss-spat, beryll, topas och gips. Uppvärmes t. ex. en turmalm, uppstå vid dess ändar elektriska poler med olika potential, så att, om polerna förenas med en mycket känslig galvanometer, denna gifver ett utslag, som angifver en elektrisk ström. A. Bi-n.
Pyroforer (af Grek. pyr, eld, och ferein, bära), kem., benämnas porösa ämnen, hvilka ur luften begärligt upptaga syre och derigenom syrsättas samt upphettas till glödgning eller antändning. Pyroforer äro t. ex. fint fördelade metaller, såsom jern och kobolt, samt blandningar af kol och svafvelkalium. såsom Homburgs fosfor, hvilken erhålles genom glödgning af alun och socker i slutna kärl. P. T. C.
Pyrofosforsyra. Se Fosfor.
Pyrofosforsyradt jernvatten. Se Jernvatten.
Pyrofyllit, miner., ett vattenhaltigt, gulhvitt, grönhvitt eller hvitt lerjordssilikat, af bladig och radielt stänglig textur, har perlemorglans och är i tunna blad genomskinlig. Hårdhet = 1; egentl. vigt = 2,7--2,8. För blåsrör bläddrar den upp sig (deraf namnet: af Grek. pyr, eld, och fyllon, blad) och sväller under många krökningar till en snöhvit, mycket trögsmält massa. Pyrofylliten förekommer vid Horrsjöberget i Värmland och vid Vestanå i Skåne samt vid Spaa, Ural och i Amerika. Ant. Sj.
Pyrofysalit (oädel topas). miner., förekommer dels derb, dels i rombiskt pyramidformiga, ojämna, otydligt utbildade, tämligen stora kristaller af hvitgråa, grönhvita och gulhvita, merendels orena färgnyanser i pegmatit vid Finnbo, Broddbo, i ett qvartsbrott i närheten af Långban samt vid Fossum i Norge. Den slår bläsor vid upphettning (deraf namnet: af Grek. pyr, eld, och fysan, uppblåsa). Ant. Sj.
Källa: Project Runeberg · ·