Sida 295
Qvartsextackord ...
för kommissariats- och intendenturgöromål samt att tillika, när så behöfdes, vara militäriska biträden åt befälhafvarna. Efter år 421 f. Kr. tillsattes 4 qvestorer, af hvilka 2 stannade i Rom för att sköta skattkammaren och 2 följde med krigshärarna. År 267 skall antalet hafva ökats till 8. Af dem synas till en början de 4 nya hafva skött vissa värf inom Italien. Senare, då provinser inrättades, blefvo de biträden åt ståthållarna i dessa. Sulla ökade antalet till 20. Längre fram synes det hafva varit obestämdt. -- Med qvesturen, för hvilkens innehafvande den lagbestämda minimiåldern på Ciceros tid synes hafva varit 30 år, dessförinnan något lägre, möjligen 27 år, följde, åtminstone efter år 267 f. Kr., rätt att få säte i senaten. Den hörde till de lägre ämbetena och var efter år 421 f. Kr. tillgänglig äfven för plebejer. -- Qvestorerna i staden Rom hade, såsom nämndt är, till uppgift att förvalta skattkammaren. De skulle alltså mottaga alla inbetalningar till statskassan, indrifva statens fordringar och ombesörja ifrågakommande försäljningar af offentlig egendom. Vidare skulle de verkställa alla utbetalningar för statens räkning efter gällande föreskrifter och särskilda senatsbeslut samt sörja för inqvartering och kost m. m. åt främmande furstar, sändebud och andra statens gäster. Huru deras redovisning och kontrollen deröfver handhades är ej kändt. Utom finansförvaltningen var åt qvestorerna anförtrodt att vårda statens i aerarium inrymda arkiv, som innehöll senatsbeslut, censuslistor, kontrakt, ståthållares räkenskaper och berättelser m. fl. offentliga dokument. Till biträden hade de en mängd skrifvare, hvilka utan tvifvel såsom mera stadigvarande fingo ej ringa inflytande på ärendenas gång. -- I provinserna skötte qvestorerna finansförvaltningen och intendenturen för trupperna samt voro medhjelpare åt ståthållarna i både civila och militära värf. -- I qvestorernas verksamhet inträdde med kejsaredömet en väsentlig ändring. Vården om statskassan lemnades nämligen åt särskilda skattkammareföreståndare (f. d. pretorer). Stadsqvestorerna fingo den visserligen tillbaka under Claudius, men derefter förlorade de den för alltid. Deras åligganden under kejsaretiden äro icke med säkerhet kända. Hvad provinserna angår, användes qvestorer blott i de senatoriska. Deremot omtalas qvestorer hos herskaren: quaestores candidati principis, hvilka hade till åliggande att i senaten uppläsa meddelanden från kejsarna. Möjligt är, att de också biträdde vid affattandet af dessa meddelanden, och att derifrån utvecklade sig det ämbete, som i början af 4:de årh. omtalas såsom ett af de vigtigaste i riket, nämligen det kanslersämbete, hvars innehafvare kallades quaestor Sacri palatii, och som hade att affatta och utfärda alla kejserliga förordningar samt att emottaga alla ansökningar. -- I våra dagar användes ordet qvestor på sina ställen såsom benämning på en person, som handhar en institutions, ett samfunds, en församlings ekonomiska angelägenheter. Så är vid Kristiania och Köpenhamns universitet qvestor titel på en ämbetsman, hvars åliggande motsvarar de svenske akademiräntmästarnas, och som i likhet med desse vid ekonomiska frågors behandling har rådgifvande röst i det akademiska kollegiet (konsistoriet). R. Tdh.
Qvestur. Se Qvestor.
Qvesved, qvesvedsstänglar. Se Bittersöta.
Qvibille, socken i Hallands län, Halmstads härad. Areal 3,951 har. 1,093 innev. (1887). Annex till Slättåkra, Göteborgs stift, Halmstads kontrakt.
Qvickdrag, veterinärv., en störing i andningen hos hästar, som hufvudsakligen beror på minskad elasticitet hos lungblåsorna, hvarigenom utandningen blifver synnerligt försvårad vid ansträngningar. Allmogen säger om en häst, som har qvickdrag, att han är »sprängd». Sjukdomen igenkännes derpå att hästar, som äro angripna af densamma, hafva en mycket dof hosta, att bröst- och bukväggarna äro i liflig rörelse, äfven efter ringa ansträngningar, samt att bukväggarnas öfre och undre delar röra sig vexelvis vid utandningen, äfvensom att hvarje utandning förmärkes räcka nära dubbelt längre tid än inandningen. Qvickdrag förorsakas vanligen af ansträngningar genom tunga lass eller hastiga rörelser, men kan äfven uppkomma såsom en följd af långvarig katarr i luftrörsgrenarna. Sjukdomen kan sällan botas, men olägenheterna af densamma kunna betydligt minskas, genom att man gifver det deraf angripna djuret så litet skrymmande foder som möjligt eller mest hafre och något halm, men intet eller endast ringa mängd hö. Derjämte bör en af qvickdrag angripen häst dagligen vara i rörelse, men han får ej användas att draga tunga lass eller till hastiga rörelser. -- Pipande qvickdrag kallar man åter en störing i inandningen hos hästar, hvarvid under djurets rörelse uppkommer ett pipande och på ganska långt afstånd hörbart ljud. Det uppstår till följd af lamhet i en del af de muskler, som utvidga ljudsprickan, och varar lång tid samt kan numera understundom häfvas genom operation. C. A. L.
Qvickjocks kapell, i Norrbottens län, Jockmocks lappmarks tingslag. 455 innev. (1887). Kapell till Jockmock, Hernösands stift, Vesterbottens Tredje kontrakt.
Qvickning, med., fostrets frivilliga och känbara rörelser (fosterrörelser) i moderlifvet. Se Hafvandeskap.
Qvickrot, Triticum repens L., bot., farmak., tillhör den afdelning af grässlägtet Triticum (nat. fam. Gramineae Juss., kl. Triandria L.), som af Gaertner benämndes Agropyrum, och som omfattar vildt växande arter med mera glesblomniiga, sammantryckta ax och nästan lansettlika, plattade skärmfjäll. Den i jorden vidt omkring krypande långa rotstocken har hvit färg och kallas derför äfven hvitrot. Denna rotstock har en ovanligt seg lifskraft och kan föröka sig hastigt äfven genom helt små bitar, hvilket väl varit orsak till benämningen »qvickrot», ett namn, som i olika provinser är ändradt till »qvicko», »qveka», »qveke» och »qvekar» m. fl. Qvickroten är ett i
Källa: Project Runeberg ·