Sida 406
Reduktionskommissionen ...
kring sin längdaxel, kan vara konstant eller mot mynningen tilltagande, d. v. s. då loppet är utveckladt i plan, kunna refflorna bilda antingen räta eller krokiga linier. I förra fallet kallas refflorna likformiga, i senare fallet tilltagande. Vridningsvinkeln är vid tilltagande refflor störst vid mynningen, emedan dess dervarande storlek bestämmer projektilens rotation. De tilltagande refflorna äro paraboliska eller cirkulära, alltefter som den utvecklade refflan utgör ena grenen af en parabel, med vridningsvinkel 0° vid laddningsrummet, eller är en cirkelbåge. Reffelprofilen är tämligen olika, vanligtvis elliptisk, rektangulär eller med en sexhörnings vinklar. Refflans botten är koncentrisk med loppet och med afrundade hörn mot sidoytorna. Dessas kanter mot »bommarna» äro deremot skarpa. Refflans bredd vexlar i tunga eldvapen mellan 5 och 20 mm; hennes djup går ej öfver resp. 3 och 0,3 mm. beroende på eldrörets kaliber. I afseende på profilen skiljer man emellan parallelrefflor och kilrefflor, i hvilka båda slag djupet är detsamma, men bredden vid de senare aftager mot mynningen, samt progressivrefflor, der bredden är lika, men djupet aftager mot mynningen. Vid artilleripjeser för framladdning finnas dessutom i samma lopp refflor af olika profil. Dessa pjeser hafva projektiler med knappar. Der stödknappar finnas på projektilen, löpa dessa vid införandet i särskilda grunda refflor, och vid skottlossningen glida de under bommarna och centrera projektilens bakre del. Dessa olika slags refflor kallas djupa (eller styrrefflor) och grunda refflor. De förra refflornas djup vexlar mellan 1,5 och 6 mm., de senares är omkr. 0,5 mm. För att möjliggöra nyssnämnda centrering är refflans botten, åtminstone vid det svenska systemet, delad i två delar, den egentliga bottnen och den centrerande bottenytan, samt derjämte en reffla vid loppets högra sida afsmalnad mot laddningsrummet. Refflornas antal i bakladdningspjeser i motsats till framladdnings bör, med fäst afseende på att bommarna ej blifva för svaga, vara så stort som möjligt. I tunga eldvapen vexlar det mellan 3 och 90, i handeldvapen mellan 3 och 7. Loppets refflade del bör egentligen vara så lång, att krutgasens tryck blir lika med storleken af de i loppet motverkande krafterna, såsom projektilens friktion mot loppets väggar och luftmotståndet i loppet. Om refflade gevär och kanoner se Eldhandvapen och Kanon. -- 3. Geol., en smal och grund, i berg inristad, linierät fördjupning eller fåra. Sådana refflor förekomma här och der inom de delar af jorden, hvilka varit betäckta af inlandsis och glacierer. Vanligen är tillika sjelfva bergytan i någon mån jämn-nött eller planslipad på de ställen, der sådana refflor eller repor (glacialrepor) finnas. Refflorna hafva åstadkommits genom nötningen af vid glacierisens botten befintliga och med denna framskufvade stenar samt angifva naturligtvis alltid isens rörelseriktning på stället. Inom Sverige, Norge och Finland äro sådana refflor mycket vanliga. 2. H. W. W. 3. E. E.
Refill, Nord. mytol., namn på ett svärd, som egdes af Regin (se denne).
Reflektera (af Lat. reflectere, böja tillbaka; å nyo vända, näml. sin tankekraft till ett föremål), kasta tillbaka, återspegla, återstråla; tänka moget och gång på gång på någonting, öfverväga, eftersinna, begrunda; fästa afseende, akta (på). -- Reflekterad, alltför förståndsmässig. Jfr Reflexion.
Reflektor (af Lat. reflectere, återkasta) l. reverlier, fys., en spegel, så formad, att den kraftigt återkastar ljuset i en viss riktning. Den paraboliska spegelformen är den lämpligaste, alldenstund det från brännpunkten till en dylik spegel utgående ljuset reflekteras fullständigt parallelt med axeln. Om en annan betydelse af reflektor se Kikare.
Reflektorisk. Se Reflexrörelser.
Reflex (Lat. reflexus, egentl. tillbakaböjning), ljusstrålarnas tillbakakastning från ett föremål, återsken, återspegling; återverkan. Se vidare Reflexion 1. -- Om reflex i fysiologisk mening se Reflexrörelser.
Reflex-epilepsi. Se Fallandesot.
Reflexförlamning. Se Förlamning.
Reflexgalvanometer, fys., ett af W. Thomson uppfunnet instrument, hvilket tjenar som mottagningsapparat vid telegrafering på undervattenskablar. En mycket liten magnetnål, fäst vid en ytterst lätt spegel, är upphängd på en kokongtråd inom en af ledningstråden omlindad ram. På afstånd från sjelfva galvanometern är uppställd en skala, och bakom denna placeras en lampa. Ljuset från lampan går genom en öppning i skalans stativ, passerar en å galvanometern fäst konvex lins och träffar spegeln, hvarifrån det reflekteras tillbaka mot skalan. Så ofta en elektrisk ström sändes in i ledningstråden, rör sig nålen åt ena eller andra sidan, medförande i sin rörelse spegeln, och ljusbilden flyttar sig följaktligen i ena eller andra leden utefter skalan. De i det Morse'ska telegraferingsystemet förekommande tecknen »prick» och »streck», återgifvas här genom ljusbildens rörelse åt »höger» eller »venster». -- En modifikation af denna apparat är den s. k. maringalvanometern. R. R.
Reflexion (af Lat. reflexio, tillbakaböjning). 1. I fys. förstås med reflexion att en kropp, hvilken vid sin rörelse stöter emot en annan kropp, som alldeles icke eller endast delvis släpper honom fram, återkastas antingen helt och hållet eller delvis i en riktning, som är motsatt den, som kroppen hade före stöten. Detta gäller icke allenast för materiella kroppar, såsom luften, utan äfven för etern. På samma sätt som ljudvågorna i luften reflekteras, då de stöta emot ett tätare föremål, och dervid bilda eko eller genljud, reflekteras ljusvågorna i etern, då de stöta emot ett annat medium än det, i hvilket de framgå, och bilda reflekteradt ljus, reflexer. Är den reflekterande ytan fullkomligt jämn, återkastas ljusvågorna reguliert. För den dervid bildade nya strålen gäller den s. k. reflexionslagen, enligt hvilken den reflekterade strålen ligger i det plan, som bildas af den infallande strålen och ytans normal i infallspunkten, och bildar med normalen en vinkel, som ar lika stor med infallsvinkeln. Ytor, som
Källa: Project Runeberg ·