Sida 408
Reflexionspoesi ...
vis inflytande af retningar, som träffa sensibla nerver. Att det »vattnas oss i mun», när vi lukta på något godt, beror på en reflex, som inledes genom retningen af luktnerven och försätter munspottkörtlarna i verksamhet. Att vår hud vid köldretning blir blek, beror derpå att genom hudens känselnerver på reflektorisk väg framkallas en sammandragning af hudens blodkärl, till följd hvaraf till huden kommer mindre blod än annars. I korthet sagdt, genom reflexerna regleras de olika organens verksamhet efter för handen varande behof och utan att vi derpå behöfva förlora tid och möda. R. T-dt.
Refning 1. Kamer. Refning l. jordrefning kallas i 1783 års landtmäteristadga jordegors geometriska uppmätning och kartläggning jämte uträkning och beskrifning, då denna förrättning utföres af landtmätare såsom en förberedande åtgärd till jordens skattläggning eller skiftning. I samma stadga uppdrogs äfren landrefningen (d. v. s. landets geografiska uppmätning) åt landtmätarna. -- 2. Sjöv. Se Refva segel. 1. A. Bi-n.
Reform (af Lat. re, åter, och formare, forma, dana), omdaning, ombildning, omgestaltning, förbättring, förändring till ett nytt och bättre tillstånd på samhällsinstitutionernas, lagstiftningens eller sedernas område. I motsats till revolution innebär reform en planmässig och på laglig väg försiggående förändring af statsförfattningen. Reformen går egentligen ut på utveckling, ej omstörtning, ity att den nöjer sig med att undanskaffa det verkligt föråldrade, men skonar hvad som ännu är lifskraftigt hos det bestående samt söker gå till väga med rättvisa och billighet. Politiska reformer, som vidtagas i rättan tid och med allvar, äro derför medlet att förekomma revolutioner och utan svårare skakningar genomföra de nydaningar, som blifvit nödvändiga. -- Reformator, ombildare, omskapare, förbättrare; samhällsförbättrare; nyskapare på religionens område. -- Reformera, ombilda, nydana, förbättra, rensa från missbruk.
Ref-orm, med., gemensamt namn för flere olika former af hudutslag vanligen af torr beskaffenhet, stundom i form af en orm, ofta motsvarande lichen (se d. o.). F. B.
Reformation (Lat. reformatio), omgestaltning, förbättring, har företrädesvis blifvit namnet på den mot påfvedömet och medeltidens kyrka riktade rörelsen i 16:de årh., den stora kyrkoreformationen. Rörelsen hade länge förberedts genom en vaknande känsla af att denna kyrka icke svarade emot ett till större individualitet utveckladt religiöst medvetande. Äfven der detta djupare behof af en religiös reform ej gjort sig gällande, hade de kyrkliga missbruken framkallat protester. De i 14:de och 15:de årh. gjorda försöken till en genomgripande kyrkoförbättring hade våldsamt undertryckts, och några kyrkomötens sträfvan att undanrödja de gröfsta missbruken hade icke ledt till några fruktbärande resultat. Emellertid var jordmånen beredd för den stundande omhvälfningen. Förtrycket från den hierarkiskt organiserade kyrkan, som öfverallt utgjorde en stat i staten, hade mångenstädes väckt ett jäsande missnöje. Den genom ett återupplifvadt studium af den grekisk-romerska forntiden föranledda intellektuella rörelsen bland de bildade (humanismen) hade framkallat en liflig åstundan att få se de kyrkliga banden på tankens och forskningens frihet lossade. Men när slutligen brytningen inträdde, skedde det hvarken till följd af politiskt missnöje eller intellektuelt behof, utan af sedligt religiösa skäl -- närmast till följd af den anstöt fromma sinnen togo af den kyrkliga verkheligheten och aflatens missbruk, hvilka alltmera tedde sig såsom ett hinder för den sanna bättringen. Reformationens början är sålunda att räkna från det ögonblick, då Martin Luther på slottskyrkodörren i Wittenberg uppslog sina 95 teser angående aflaten (d. 31 Okt. 1517). Dessa teser, som visserligen närmast voro riktade endast mot den romerska kyrkans utanverk, men som dock, genom betonandet af att sann bättring är sinnesändring, redan röjde reformationens innersta väsende, väckte en oerhörd rörelse i sinnena. Inom 14 dagar voro teserna spridda i hela Tyskland, inom 4 veckor i hela kristenheten. Striden mot påfvedömet var börjad. I slag på slag följde sedan de tilldragelser, som gjorde brytningen fullständig: disputationen i Leipzig mellan Luther och Eck (1519), i hvilken Luther förklarade, att påfven icke efter gudomlig, utan endast efter mensklig rätt var kyrkans öfverhufvud; den påfliga bannlysningen mot Luther (d. 16 Juni 1520); bannlysningsbullans offentliga uppbrännande af Luther (d. 10 Dec. s. å); Luthers frimodiga förklaring på riksdagen i Worms (1521) att han icke skulle gifva vika, så vida han icke ur den heliga skrift eller med klara förnuftsskäl öfverbevisades om villfarelse. Under dessa händelserika år utgaf ock Luther sina epokgörande reformationsskrifter: »An den christlichen adel deutscher nation», »De captivitate babylonica ecclesiae» och »Von der freiheit eines christenmenschen». I den förstnämnda sökte han nedbryta det romerska systemets »tre murar» -- lärorna om att den andliga makten är högre än den verldsliga, att endast påfven eger att tolka Skriften, och att endast påfven eger att sammankalla ett allmänt kyrkomöte. I den andra afhandlingen bekämpade han läran om de sju sakramenten, yrkade nattvardens utdelande under både bröd och vin äfven till lekmän -- likasom i den äldsta kyrkan -- och förkastade läran om mässoffret. I den tredje skriften gaf han det fulltonigaste uttrycket åt reformationens idé, i det han framhöll, att den kristne genom den fullständiga hängifvenhet åt Gud, som utgör trons väsende, blir fullkomligt fri och »en herre öfver allting». Kort derefter (1521) utkom det första egentligen teologiska arbetet från reformationens ståndpunkt, Melanchthons »Loci communes rerum theologicarum.» Följande år utkom Luthers tyska öfversättning af Nya testamentet och 1534 hans öfversättning af Gamla testamentet.
Reformationens grundsatser vunno hastigt stor utbredning, och efter dem ombildades
Källa: Project Runeberg ·