Tillbaka Read Runeberg

Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete

Originalsida 533
Originalsida 533
Originalsida 532
Originalsida 533
532–533

Sida 533

Ribes ...

Biblioteca matematica itatiana dalla origine della stampa ai primi anm del secolo XIX (3 dlr, 1870--80), ett i sitt slag allenastående bibliografiskt verk, i hvilket upptagas alla kända matematiska skrifter af italienska författare intill början af 1800-talet, jämte noggranna biografiska och bibliografiska upplysningar. Detta verk, hvars utarbetande underlättats genom den stora enskilda boksamling (omkr. 20,000 bd) R. samlat, omfattar mer än 8,000 skrifter inom den rena och använda matematiken, ordnade dels alfabetiskt efter författarna, dels systematiskt efter innehållet. För öfrigt har R. utgifvit ett stort antal skrifter af matematiskt, matematiskt-historiskt, bibliografiskt och biografiskt innehåll, af hvilka må nämnas Cenni sulla storia della geodesia in Italia (i »Memorie dell' accad. d. scienze di Bologna», 1879--84) och Saggio di bibliografia euclidea (dersammast. 1887--88), innehållande en förteckning öfver alla kända upplagor af Euclides' Elementa. G. E.

Riccati. 1. Jacopo Francesco R., grefve, italiensk matematiker, f. i Venezia 1676, erhöll doktorsgraden i Padua 1696 och lefde sedan såsom privatman, uteslutande sysselsatt med studier och forskningar. Död i Treviso 1754. R. egde en mångsidig, både literär och vetenskaplig bildning, men omfattade dock med förkärlek matematiken, inom hvilken han blifvit känd särskildt genom den efter honom uppkallade Riccatis eqvation. Denna eqvation, en differentialekvation af första ordningen och första graden, framställdes af honom till undersökning 1724 i bihanget till »Acta Eruditorum» och visades vara integrerbar blott för vissa specialfall; till samma resultat kommo ungefär samtidigt Jean Bernoulli, Nicolas Bernoulli och Goldbach. R:s skrifter utgåfvos samlade efter hans död under titel Opere del conte Jacopo Riccati (4 dlr, 1761--65). -- 2. Vincenzo R., den föregåendes son, f. vid Castel-Franco invid Treviso 1707, blef professor i Bologna 1739 och dog såsom privatman i Treviso 1775. Han var verksam dels såsom ingeniör, dels såsom matematisk författare, i hvilken sistnämnda egenskap han egnade sig företrädesvis åt integralkalkylen. En del af hans skrifter finnes samlad i Opuscula ad res physicas et mathematicas pertinentia (2 dlr, 1757--62) och Institutiones analyticae collectae (3 dlr, 1765--67). G. E.

Ricci [ri'ttji], Matteo, grundläggaren af den kristna missionen i Kina, f. i Ancona 1552, ingick omkr. 1571 i jesuitorden och begaf sig 1577 jämte flere andra italienska ädlingar, hvilka förvärfvade sig ett namn i jesuiternas annaler, till Indien. Der verkade han i missionens tjenst under 4 år, tills han 1582 kallades att försöka öppna Kina för kristendomen. Med stor skicklighet förstod han att genom skänker och sina matematiska insigter stämma de höge ämbetsmännen till sin fördel och vann med deras hjelp t. o. m. kejsaren, hvilken 1601 kallade honom och hans följeslagare till Peking. Der nådde R. en hög statsämbetsmans ställning och anseende och vann åtminstone till namnet ett stort antal för kristendomen. Med slug ackomodation lemnade han å sido kristendomens grundsanningar, i det han lämpade sina läror efter kinesernas åskådningssätt samt lemnade dyrkan af och offer till Konfutse och förfäderna oantastade, hvarigenom det blef honom lätt att införa bruket af krucifix, Mariabilder, böneformler o. dyl. R. dog 1610.

Ricci [ri'ttji], Scipione de, italiensk jansenistiskt sinnad katolsk biskop, f. i Florens 1741, uppfostrades först i ett jesuitkollegium i Rom och fortsatte sedan sina studier i Pisa och Florens, der han infördes i det strängt augustinska systemet, som han sedan förblef trogen. Han prestvigdes 1766 och utnämndes 1780 till biskop i Pistoja och Prato (i Toscana). De antipapistiska reformsträfvanden, som i Österrike utgingo från kejsar Josef II, upptogos i Toscana af hans broder storhertig Leopold. I dessa reformförsök stod den fromme, af pastoral nitälskan besjälade R. vid hans sida. Under dennes ledning hölls år 1786 synoden i Pistoja, hvilken icke endast proklamerade den gallikanska kyrkofrihetens grundsatser, hvarigenom landskyrkan skulle emanciperas från det stränga beroendet af den påfliga kurian, utan äfven fattade flere andra vigtiga beslut, som åsyftade att göra Augustinus' lära till norm för den kyrkliga undervisningen, såsom att stäcka munkordnarnas dominerande inflytande, att reformera kulten genom gudstjenstens förenklande, att utföra dess heliga akter på italienska språket, att föreläsa den heliga skrift i st. f. legender o. s. v. Dessa synodalbeslut mötte dock ett kraftigt motstånd från biskoparnas sida, och en generalsynod i Florens 1787 tillbakavisade bestämdt hvarje kyrkoreform, hvarefter en påflig bulla år 1794 fördömde de vid synoden i Pistoja uttalade grundsatserna. R., som under mellantiden kastats i fängelse, underskref vilkorligt påfvens dom, men måste, då den påfliga kurian icke nöjde sig dermed, obetingadt underkasta sig. R. dog 1810. H. W. T.

Ricciarelli [rittja-], Daniele, italiensk målare, f. 1509 (?), d. 1566, vanligen kallad efter sin födelsestad Daniele da Volterra, var lärjunge af Sodoma, men öfvergick sedermera till Michelangelo. En enda tafla, Nedtagandet från korset (i S. Trinità ai Monti i Rom), har varit tillräcklig att göra hans namn berömdt, såvida den storartade kompositionen med den härliga gruppen kring det sakta nedsjunkande liket af frälsaren verkligen är af honom och ej snarare är uppfunnen af Michelangelo sjelf. Den skiljer sig nämligen starkt från R:s andra arbeten, som icke visa mycken uppfinning och originalitet, utan äro maniererade såsom florentinernas arbeten i senare hälften af 1500-talet (så t. ex. hans fresker ur den hel. jungfruns lif, i samma kyrka). Bättre, till en del ädel, är hans framställning af Betlehemitiska barnamordet (Uffizi, Florens), ehuru påverkad i ställningarna af Michelangelos »Yttersta domen». Egendomlig är hans David besegrar Goliat (i Louvre). Den är målad på skiffer och på båda sidor; på den ena är David sedd i profil åt höger, på den andra åt venster, ett slags försök att täfla med bildhuggeriet, åt hvilket han egnade sig mot

Källa: Project Runeberg · ·