Sida 600
Riksstallmästare ...
lejon, guld å rödt, fält 2 Slesvigs två gående lejon, blått å guld, fält 3 Holsteins silfvernässelblad med delad sköld, (silfver och rödt) och tre silfverspikar, allt å rödt, fält 4 Stormarns silfversvan med gyllene krona om halsen, å rödt, fält 5 Ditmarskens gyllene ryttare med bart svärd å hvit springare, å rödt. Som furste af Ponte Corvo förde Karl Johan en delad sköld, i det öfre fältet de franske marskalkarnas gyllene örn med blixtknippe i klorna, å blått, i det nedre Ponte Corvos buktiga bro med två torn, silfver å blått. Som konung tog han en klufven hjertsköld, med vasaskölden till höger, sin pontecorviska sköld till venster. Oskar I ändrade det pontecorviska vapnet; delningen i två fält upphörde, marskalksörnen förvandlades till en flygande svart korp, deröfver sattes Karlavagnens stjernor, femuddiga. Oskar II har återinfört sköldens delning. Korpen har ersatts af den ursprungliga örnen, men denna är nu svart; stjernorna äro behållna. Från 1814 finner man i konungens vapen äfven den norska skölden antagen. Den upptager nu vapnets venstra hälft; i det högra delade fältet ses öfverst de tre kronorna, nederst Folkungarnas vapen. (Jfr fig. å art. Konungens vapen.) I sammandragen form förekommer det svenska vapnet sedan 1600-talet såsom en krönt sköld med de tre kronorna. Kronan öfver konungens och rikets sköld är sedan Erik XIV:s tid sluten. Sedan Johan III:s tid förekomma som sköldhållare två krönta gyllene lejon. Sedan Gustaf II Adolfs tid äro deras svansar klufna. När konungens och rikets vapen skall framställas med synnerlig prakt, omgifves det af ett vapentält, i form af en vid, hermelinsfodrad mantel, hvars öfre midtflik är uppdragen i en kungl. krona, och hvars öfre sidoflikar äro uppdragna och omslagna med ett tältsnöre. -- Erik XIV begagnade en tid ett s. k. pretensionsvapen: vasaskölden på en fyrdelt sköld, fält 1 tre kronor, fält 2 Folkungarnas vapen, fält 3 Norges och fält 4 Danmarks vapen. Samtidigt hade man i Danmark i riksskölden intagit det svenska vapnet, hvilket ännu är i detta bibehållet. Om Danmarks rätt att föra det svenska vapnet och om betydelsen af de tre kronorna tvistades ifrigt under 1500-talets senare del. -- Jfr H. Hildebrand: »Det svenska riksvapnet» (i »Antiqv. tidskr. för Sverige», del VII, 1883). H. Hd.
Riksvardein. Se Riksguardin.
Riksvardman. Se Riksguardin.
Riksvikarie (T. reichsvikar l. reichverweser), i det gamla Tyska riket en titel, motsvarande den svenska titeln riksföreståndare. Riksvikarierna voro alltid två: kurfurstarna af Pfalz och Sachsen. Se Kurfurste.
Riksvärdin. Se Riksguardin.
Riksämbetsmän kallades i Sverige under 1600-talet vissa höga funktionärer, nämligen riksdrots, riksmarsk, riksamiral, rikskansler och riksskattmästare, hvilka benämndes de fem höge riksämbetsmännen och hade rang i den ordning de ofvan uppräknats, samt riksmarskalk, riksstallmästare, riksfälttygmästare l. rikstygmästare och riksjägmästare, hvilka sades innehafva de små eller lägre riksämbetena. De fem höge riksämbetsmännen (se vidare de särskilda artiklarna om desse) omtalas såsom sådana på en gång först i 1602 års riksdagsbeslut. Deras ämbeten bekräftades och rangen dem emellan fastställdes i 1634 års regeringsform, men de tillsattes icke efter Karl XI:s regementsförändring 1680 (endast för kort tid förnyades riksdrots- och rikskanslersvärdigheterna under Gustaf III:s och Gustaf IV Adolfs regering). De fem höge riksämbetsmännen voro alltid riksråd och de främste i rådet, presidenter i hvar sitt kollegium (Svea hofrätt, Krigskollegium, Amiralitetskollegium, Kanslikollegium och Kammarkollegium) samt under regentens omyndiga år riksförmyndare. De små riksämbetsmännen, af hvilka riksmarskalken alltid var ett riksråd, men de öfrige ej oundgängligen behöfde vara det, voro på samma gång hofvets och statens ämbetsmän, i det att riksstallmästaren stod i spetsen för konungens stall och för stuteriväsendet i riket, riksjägmästaren för jagt- och skogsväsendet och rikstygmästaren, som var ledamot af krigskollegium, för artilleriet. Deras ämbeten betraktades esomoftast som kommissioner. De små riksämbetena, hvilka till större delen infördes 1634, afskaffades 1680. 1772 återupplifvades riksmarskalks- och riksstallmästareämbetena, det senare dock endast för tiden 1772--78, då det innehades af riksrådet grefve Adam Horn. Jfr S. Rosenhane: »Afhandling om de fem höga riksembeten i Sverige» (ny uppl. 1799).
Riksäpple (Lat. orbis terrarum, globus imperialis, pomum, herald. mundus), ursprungl. det af en korsformig ring omgifna klot, som de romerske kejsarna på sina mynt bära i venstra handen till tecken af sitt verldsherravälde. Ett dylikt klot, vanligen blått och korskrönt, blef sedermera ett värdighetstecken äfven för de kristne herskarna. Slutligen, enär riksäpplet jämväl symboliserar Kristi verldsherradöme, ser man ofta både Gud fader och Kristusbarnet afbildade med detsamma.
Riktkompani och riktrote. Se Rättning.
Rilaks (F. Riilahti), fideikommiss i Tenala socken, Finland, på en halfö n. v. från Hangöudd, tillhör grefliga Aminoffska ätten sedan 1720. På Rilaksfjärden utanför egendomen förstörde ryska flottan d. 27 Juli 1714 under tsar Peter I:s eget anförande en afdelning af finsk-svenska skärgårdsflottan under Nils Ehrenskiöld (se denne), som dervid efter tappert motstånd tillfångatogs. A. G. F.
Rilasciando [-sja'ndå], Ital., musikt., »eftersläppande», småningom långsammare.
Rilliet [-lie'], Frédéric, schweizisk läkare, f. 1814, med. doktor i Paris 1840, praktiserade i Genève och blef 1848 läkare vid allmänna sjukhuset derstädes, men nödgades 1856 att af politiska skäl lemna denna befattning. Död 1861. R. är mycket berömd genom sitt i förening med Barthez utgifna arbete Traité des maladies des enfants (3 bd, 1843).
Rilo Dagh, bergsstock i sydvestra Bulgarien nära gränsen till Östrumilien och Macedonien. Den är klädd med stora barrskogar och når en
Källa: Project Runeberg ·