Sida 603
Rimbokstäfver ...
Sturarna, 1452--1520. -- Till dessa krönikor sluta sig de två följande, a) En fortsättning om 632 vers af Erikskrönikan, i afsigt att sammanbinda denna med Karlskrönikan till ett verk, alltså omfattande tiden 1319--89. Hon är skrifven omkr. 1452 och saknar nästan allt historiskt värde, ehuru länge citerad såsom jämnbördig med de båda krönikor, hvilkas mellanlänk hon är. Om författaren är ingenting bekant. Han har af några antagits vara samma person som Karlskrönikans författare, men några bevis derför finnas ej. Skrifven vid samma tid (omkr. 1452) som den nämnda mellanlänken och sannolikt af samma hand är en ny början till Erikskrönikan, hvars afsigt visar sig vara den att bevisa Karl Knutssons ättledning från Erik den helige. Till den ändan tilläggas konung Erik Eriksson, utom de två historiskt kända systrarna, ytterligare tvänne, apokryfiska. b) En dikt om konung Albrekt, vår äldsta politiska allegori. Den har förtjenst både såsom poetiskt alster och såsom ett vittnesbörd om samtidens omdöme öfver konung Albrekt. Dikten är sannolikt författad kort efter Albrckts afsättning, åtminstone framgår af ordalagen i v. 212--213, att han ännu var i lifvet. Författaren är ej känd.
De ofvan nämnda tre rimkrönikorna, Eriks-, Karlsoch Sture-krönikorna, kallas med ett gemensamt namn Stora rimkrönikan, till skilnad från Lilla rimkrönikan. Denna senare krönika är skrifven samtidigt med och möjligen af samme författare som Prosaiska krönikan (se d. o.), alltså vid midten af 1400-talet. (Den äldsta bevarade handskriften är Cod. Verelianus, i k. bibl. i Stockholm, från 1457.) Till Lilla rimkrönikan finnas åtskilliga tillägg om Karl Knutsson (flere sådana, i olika redaktioner, äro utgifna ät G. E. Klemming) och Sturarna (deribland ett om 526 vers). Hvarken historiskt eller synnerligen stort poetiskt värde kan tillerkännas Lilla rimkrönikan, hvaremot den erbjuder ett visst intresse såsom det första säkra beviset på Sveriges bekantskap med Norges literatur. Ur den vid samma tid till svenska öfversatta Vilkinasagan (sagan om Didrik af Bern) har nämligen en hel rad af norska sagokonungar (Filmer eller Vilkin, Nordian, Hernit, Osantrix och Hernit Hernitsson) inkommit i den svenska konungalängden, der de länge sutto qvar oanfäktade. Regenterna införas här sjelfva förtäljande sin lefnadssaga. Krönikans källor äro desamma som de, hvilka legat till grund för Prosaiska krönikan. -- De svenska rimkrönikorna hafva flere gånger publicerats. Så utgaf J. Messenius en del af Stora rimkrönikan i »Then gamble rijmkrönikes första deel» (1616), Lilla rimkrönikan, jämte Prosaiska krönikan, i »Twå små gamble Sweriges och Göthes chrönikor» (1615, ny uppl. 1643, omtryckt på 1650- och 1660-talen, ehuru med bibehållande af tryckåret 1643). Stora rimkrönikan och Lilla rimkrönikan utgåfvos af J. Hadorph i »Twå gambla swenske rijmkrönikor» (1674), vidare af K. J. Fant i »Scriptores rerum suecicarum medii aevi» (Tom. I, 1818), och slutligen erhölls en den nyare kritikens fordringar motsvarande samlad upplaga af alla rimkrönikorna med tillägg och varianter i G. E. Klemmings »Svenska medeltidens rimkrönikor» (1865--68). R. G.
Rimlexikon. Se Rim.
Rimnik (Rum. Rômnicu), stad i Rumanien, vid Donaus biflod Aluta, Omkr. 6,000 innev. Biskopssäte. Teologiskt seminarium. Ej långt från staden ligger svafvelbadet Calimanesci.
Rimnik-Sarat (Rum. Rômniculu-saratu), stad i Rumänien, vid Serets biflod Rimnik (Rômnicu). Omkr. 7,000 innev.
Rimor. Se Rimur.
Rimsky-Korsakov, Nikolaj Andrejevitj, rysk tonsättare, f. 1844, var först marinofficer, men utbildade sig derjämte genom sjelfstudium till musiker och blef 1871 kompositionsprofessor vid konservatoriet i Petersburg, hvarförutom han tjenstgör såsom musikinspektör för ryska flottan och direktör för en gratismusikskola. Han anses som en af det mest framstående representanterna för den ungryska skolan, med Liszt och ännu mer Berlioz till mönster. Bland hans kompositioner nämnas, utom symfonier, stråkqvartetter och sånger, operorna Psovitjanka och Snegorutjka samt programsymfonierna Sadko och Antar. A. L.
Rimtursar, Nord. mytol., »frostjättar», kallades de resar, som tänktes bebo de kallaste trakterna af Jättehem. Se Jättar.
Rimur (Sv. rimor) kallas ett för isländska literaturen egendomligt slags poesi, som uppstod, när den gamla sagoförtäljningens och skaldediktningens blomstringstid var förbi. Rimorna hafva liksom de gamla sagorna och den äldre poesien samt andra lands folkvisor ofta under lång tid fortplantats endast genom muntlig tradition och sålunda varit ett slags folkpoesi. Men från folkvisorna skilja rimorna sig dels genom sina olika metra, hvilka synas vara utvecklade af det gamla versmåttet runhenda, dels och hufvudsakligast genom innehållet, som alltid till sin väsentliga del är episkt. Rimorna äro sålunda att anse som sagor i versform och äro följaktligen till innehållet lika vexlande som dessa. Till följd af den vid medeltidens slut rådande smakriktningen äro det flesta rimor omdiktningar af romantiska sagor. Till det episka innehållet hos riman fogas oftast, men icke alltid, en lyrisk inledning, som på fornspråket kallas mansöngr, d. v. s. kärleksdikt. Denna inledning, som vanligen upptager flere strofer och alltid är skrifven i samma versslag som den egentliga riman, innehåller vemodiga känsloutgjutelser öfver olyckliga kärleksförhållanden och bildar genom sitt dunkla, svårbegripliga språk en bjärt motsats till den efterföljande berättelsens objektiva hållning samt enkla framställningssätt. Åtskilliga af de äldre rimorna, t. ex. Skiðaríma, Filipórimur m. fl., sakna emellertid, såsom redan är antydt, den lyriska inledningen, hvilken endast är ett löst vidfogadt bihang. De äldsta kända rimorna härröra från midten af 14:de årh.
Källa: Project Runeberg ·