Sida 630
Robert ...
Danton. Snart lyckades han dock med tillhjelp af Hébertisterna aflägsna Danton ur välfärdsutskottet, i hvilket han sjelf inträdde d. 27 Juli 1793, och dermed började på fullt allvar det s. k. skräckväldet samt realiserandet af R:s samhällsideal. Ty den oinskränkta makt, som han kräfde åt folkviljan, utöfvades nu nominelt af dennas representant, konventet. Men detta beherskades af jakobinerna och den parisiska pöbeln under R:s ledning, och det nödgades sålunda öfverlemna sin makt åt välfärdsutskottet, i hvilket R. blef den allena styrande viljan. Med tillhjelp af ett nytt revolutionstribunal, som helt och hållet bestod af hans kreatur, utkräfde R. blodig hämd på alla medtäflare eller olika tänkande. Sålunda öfverlemnades utan åtskilnad hofvets anhängare, konstitutionelle, girondister och slutligen äfven Hébertisterna och Dantonisterna åt guillotinen. Efter de sistnämndes fall företog R. sig också att söka realisera den rousseauska deismen, i det han d. 7 Maj 1794 förmådde konventet, som kort förut låtit sig ryckas med af Hébertisternas ateistiska sträfvanden, att å franska folkets vägnar erkänna tillvaron af ett högsta väsende, och vid en högtidlig fest till dettas ära d. 8 Juni 1794 uppträdde han såsom den nya statsreligionens öfversteprest. Den utsigt, som derigenom öppnades för honom att med den högsta verldsliga makten förbinda äfven den högsta andliga, synes emellertid hafva beröfvat honom all besinning. Dittills hade konventets medlemmar åtnjutit en viss säkerhet derigenom att de ej fingo ställas inför revolutionstribunalet utan konventets bifall. Men äfven detta syntes nu R. vara en otillbörlig inskränkning i hans makt, och d. 10 Juni 1794 lät han framlägga ett lagförslag, som upphäfde denna förmånsrätt och äfven borttog alla öfriga skrankor för revolutionstribunalets tyranni. Derefter nådde skräckväldet sin höjd: på sex veckor afrättades i Paris 1,366 personer. Men dessa öfverdrifter framkallade R:s fall. En del af hans ämbetsbröder i välfärdsutskottet hade börjat tröttna på hans despotism. Dantons och Héberts öfverblifna vänner fruktade för sitt lif och önskade hämnas. Och då majoriteten inom konventet, den s. k. centern, som dittills sökt freda sina egna lif genom att ej motsätta sig massmördandet på de andra partierna, nu efter lagen af d. 10 Juni börjat frukta äfven för sin säkerhet, lät den af R:s motståndare förmå sig att söka afskudda sig hans ok. Den 26 Juli riktades mot honom häftiga anfall i det dittills så lydiga konventet, och d. 27 Juli (d. 9 Thermidor år II) beslöt detta hans fängslande. Den revolutionära pöbeln reste sig emellertid till hans försvar samt befriade honom, och han begaf sig jämte sina anhängare till stadshuset (Hôtel de ville) för att förbereda ett formligt uppror mot konventet. Då detta ställde honom utom lagen, reste sig massan af det parisiska borgerskapet, som dittills liksom konventet låtit sig beherska af den revolutionära pöbeln, och på natten stormades stadshuset. Dervid krossades R:s underkäke af ett pistolskott (man vet ej med säkerhet, om det aflossades af honom sjelf eller af en gendarm Merda). Han och hans vänner, bl. a. hans broder Augustin Bon Joseph R. (f. 1763, advokat och genom broderns inflytande en af Paris' representanter i konventet), fängslades och afrättades d. 28 Juli 1794. R:s död medförde de vigtigaste politiska följder: mot skräckväldet uppstod efter den värste blodsmannens fall en oemotståndlig reaktion, som hastigt ledde till dess slut.
R. är känd såsom den mest fruktansvärde af den stora franska revolutionens skräckmän, och dock saknade han ej blott all högre begåfning såsom talare och statsman, utan äfven handlingskraft och personligt mod. Att han det oaktadt kom att spela en så betydelsefull rol, derför hade han att tacka dels de båda mäktigaste faktorerna i den urartade revolutionen: den rousseauska samhällsläran och den anarkiska Parispöbeln, dels den omständigheten, att de mera betydande personligheter, som till en början ledde revolutionen, hastigt förbrukades, hvarigenom plats bereddes för en medelmåtta, som förstod att låta sig lyfta af den rådande revolutionära strömningen. R. var öfvervägande spekulativt anlagd, men han var trång i sin uppfattning, och när han arbetat sig till en åsigt, blef han derför en fanatisk doktrinär. Den åskådning han tillegnat sig var Rousseaus deism, abstrakta jämlikhetsteori och uppfattning af friheten såsom liktydig med ett oinskränkt folkvälde, och allt detta var för honom ofelbara dogmer, hvilkas betviflande han ansåg såsom en dödssynd. Men han drefs äfven af en omättlig fåfänga, och denna kom honom att betrakta sig sjelf såsom den enda värdiga tolken för folkviljan. Derför sammanföll dennas välde i hans föreställning med hans eget, och derför såg han i hvarje medtäflare till sig en kättare och folkfiende, värd döden. När det gällde att rödja en dylik ur vägen, begagnade han sig af de lömskaste medel, och detta i förening med den känslosamma ton, hvari han, imiterande Rousseau, klädde sina mordiska anföranden, har, trots den obestridliga ärligheten i hans öfvertygelse, på hela hans uppträdande tryckt en prägel af falskhet och hyckleri. R:s papper utgåfvos delvis efter hans död af konventsledamoten Courtois, som af konventet fått uppdrag att granska dem. Jfr Hamel: »Histoire de R.» (1865-66), som är i hög grad partisk för R., samt d'Héricaults synnerligt förtjenstfulla verk: »La Révolution du Thermidor» (1876). S. B.
Robigo (Rubigo, Robigus, Rubigus), Lat. (egentl. rost eller brand i säd, förmodligen beslägtadt med rubere, »vara röd»), var hos de gamle romarna namnet på en gud, som troddes på en gång förorsaka brand i säd och lemna hjelp deremot. Till hans ära firades d. 25 April eller vid tiden för hundstjernans (Sirius) framträdande en särskild fest Robigalia, i en åt guden helgad lund nära Rom. Dervid offrades bland annat röda hundvalpar. R. Tdh.
Robilant, Carlo Felice Nicolis, grefve di R., italiensk diplomat, f. 1826, var först officer, deltog i de italienska krigen (vid Novara, 1849, förlorade han sin venstra hand) och var en tid direktör för krigsakademien. 1871
Källa: Project Runeberg · ·
