Sida 23
Till publiken
till sinnes i medvetandet af att fullkomligt kunna högakta herr Liwenburg.
— Herr Liwenburg är särdeles intressant, försäkrade fru Wendelin, och häri instämde hennes man och hennes trenne söner. Klothilde blott smålog.
— Ja, herr Liwenburg står verkligen ensam i verlden. När jag var vid herms ålder, hade jag redan en liten gumma — sade herr Wendelin.
— Nå hvem vet hvad herr Liwenburg spekulerar på — inföll hans fru.
— Att vara ogift är i min tro det lyckligaste — försäkrade Klothilde.
— Ja, tala inte om hvad du i så fall tänker, du är inte lik andra unga flickor! Jag får tala om för herr Liwenburg, att Klothilde har ett riktigt stenhjerta, jag vet minst fyra ...
— Ack, sådana dumheter! Om jag bara slipper att höra dem! — och Klothilde stack skrattande sina fingrar i öronen.
— Jag skulle vilja se den man, som skulle kunna beveka dig — sade modren.
— Denna får vara ett non plus ultra af förträfflign egenskaper! — inföll fadren.
De trenne bröderna sade hvarandra sinsemellan, att Klothilde var en präktig flicka och svuro halfhögt på, att man finge leta för att finna hennes make.
Herr Liwenburg hade stödt sitt pomaderade hufvud mot handen och visade ett plötsligt intresse att få reda på, om väl en fläskhandel kunde vara särdeles indrägtig.
Herr Wendelin beskref den inte utan sina fördelar, hvarpå Klothilde leende försäkrade, att herrarne aldrig voro så odrägliga som när de talade om affärer. Men detta afskräckte dem icke från att vidare bearbeta denna fråga, och det resultat herr Liwenburg drog från densamma var, att om en karl skötte sig så som herr Wen-
Källa: Project Runeberg ·
