Sida 24
Till publiken
delin trodde sig ha gjort, denne nog kunde lemna några tusentals riksdalrar på kistbottnen och att han för sin del hoppades att inte lemna den så alldeles tom.
Nu bad fru Wendelin deras ärade gäst att ta lilla supen och en smörgås. Man förtärde förplägningen i all fröjd och gamman, och när man slutligen ansåg tiden lämplig för att skiljas åt, anhöll fru Wendelin, att herr Liwenburg icke skulle glömma att en och annan gång titta in till sina anspråkslösa grannar. Härvid gaf Klo-thilde till ett litet ofrivilligt utrop af:
— Ack ja, gör det!
Hennes mamma vände sig leende om och sade: — Nå, jag har förr aldrig hört, att Klothilde bedt någon karl komma hit!
Klothilde vände härpå bort sitt rodnande ansigte och försäkrade, att hon inte fann herr Liwenburg lik andra karlar och att hon för sin del haft så trefligt, att hon ofrivilligt sagt de der orden, som hon hoppades ingen kunde misstyda. — Herr Wendelin stötte då herr Liwenburg med armbågen i sidan och frågade hvilka trollkonster, han användt, för att kunua locka Klothilde till ett sådant erkännande och ropade i trapporna efter honom, att han var »en tusan till karl»!
Och så stod herr Liwenburg på gården. — Om hon verkligen har schaber, så hvarför inte? — tänkte han. De kalla nattvindarne spelade omkring honom och det var måhända dessa, som komma verkligheten att temligen osminkad träda fram, ty han mumlade: — fy tusan, ser hon inte ut som en markatta! — Detta intryck motväg-des dock genast af hoppet. — Om hon vore det medel, hvarmed jag skall kunna krossa Grönlunds — tänkte han — ja, så griper jag naturligtvis till det! För resten är det allt godt att ha ett eget bo och hem! — Ett litet blondt hufvud blixtrade härvid till i hans minne. — Herr Liwenburg blef stående som förstenad, men han
Källa: Project Runeberg ·
