Sida 25
Till publiken
ryckte sig med våld ur denna stämning, satte nyckeln i låset till sitt lilla ensliga ungkarlsrum och öppnade beslutsamt dörren, i det han mumlade: — nej, det är ta mig tusan slut, Christine! Jag glömmer inte så lätt ditt eviga: Janne Olsson! Han blåste upp sina kindben med obeveklig min och fortfor att tänka: — men jag skall göra mig noga underrättad om den der Klothilde verkligen har något mynt, de skola, min själ, inte föra mig bakom ljuset!
De forskningar herr Liwenburg härvidlag anställde utföllo förmodligen temligen tillfredsställande, ty han blef snart en ofta sedd gäst i Wendelinska huset. En skym-ningsqväll fram mot våren fann han sig föranlåten just en gång, då han var ensam med Klothilde, att göra henne några frågor, dem hon å sin sida fann sig föranlåten att besvara i hans famn. — Redan följande dag buro fråganden och svaranden en gyllene symbol på, att båda parterna i godo uppgjort saken. Klothildes pappa, mamma, bröder, systrar och svågrar visade sig alla på en gång så öfverraskade af denna oväntade utgång, att de endast kunde komma sig före med att tala i utrop.
— Hvem kunde tänka detta! — sade systrarne!
— Jag, som trodde mig alltid få ha den glädjen att behålla henne! — suckade modren.
— Ja, aldrig föll det mig in, att hon skulle lemna oss! — inföll fadren. — Och vortf han inte en så förbaskad genomhederlig och präktig pojke, så hade jag tvärt sagt: nej!
— Vi ge oss hin på, att man får söka efter en sådan flicka som Klothilde! — mumlade bröderna.
— Hvad går åt henne! Hvem har varit tvärare än hon. Hvem har så delat ut korg på korg! En sådan listig och illslug karl han måtte vara! — ropade svåg-rarne, hvarpå alla slägtingarne skyndade att säga herr
Källa: Project Runeberg ·
