Sida 26
Till publiken
Liwenburg, att han säkerligen var älskvärdare än de flesta jordevarelser och en riktigt farlig karl.
Midt under denna uppståndelse proponerade herr Wendelin en promenad på Carlarnes torg; man menade, att det just skulle vara en lust att se bekanta och vänners öfverraskning, då Klothilde nu skulle gå arm i arm med sin trolofvade. Till följe krökte herr Liwenburg sin arm på det elegantaste sätt och hans fästmö hängde sig fast vid den.
Under stigandet ner för trapporna kom herr Liwenburg, kanske ej för första gången, att tänka: — ja, jag tror, min själ, att menniskan är minst tio år äldre än jag! — han kastade en pröfvande blick på sin hängifna granne — ack, de tio åren stodo omutligen fastställda der! — Hans känsloflykt fick en viss nedstämning och i samma ögonblick började ett blondt litet hufvud ett visst gyckelspel med hans fantasi. Han tänkte suckande, och nu var det ju ingen fara att längre tänka det: — hon var en rätt söt tös! Men jag tror hin regerade henne, eftersom hon inte kunde lära sig hvad folk heter! Hon var vådligt förälskad i mig — tänk, om hon såge mig nu!
Herr Liwenburg kunde inte skaka sin nedslagenhet ifrån sig och då han trädde ut på gatan låg det ett litet moln öfver hans panna, men hans fästmös sinue var desto klarare. Hela hennes person strålade, från och med agraffen på hennes hatt ända ned till den blanka tåhät-tan på hennes fot. Det låg ett tyst skratt inte allenast på hennes läppar, men i hennes ögon, kinder, haka, ja, det spred sig ända ut i öronsnibbarne! Med ett ord, Klothilde strålade och skrattade från ofvan till nedan. Hennes mamma, pappa, bröder, systrar och svågrar, som följde tätt efter henne, voro alla lika strålande och småskrattande, under det de gåfvo hvarandra hemliga vinkar
Källa: Project Runeberg ·
