Sida 28
Till publiken
kanske snart nog också på sin skylt kunde sätta ett: hofskomakare.
Huru detta skulle tillgå, förklarade han inte närmare, men herr Liwenburg hade troligen funnit ett sätt, ty han läste sig ofta hemlighetsfullt inne i sitt rum. hvarifrån man på afstånd kunde höra iionom gnola på melodin: »Ur svenska hjertans djup en gång». — Vid denna tidpunkt talade han ofta politik, var ytterst konservativ och sade, att staten inte borde knussla på de anslag, ett visst krönt hufvud äskade, erkände sig vara ro-jalist och tömde ofta sitt toddyglas under ett sakta: Gud bevare konungen!
En dag öfverlemnade han icke utan högtidlighet ett paket till sin fästmö. Hon vecklade ur detsamma en guldprydd sammetstoffe] af de mest kinesiska dimensioner och som kunde pryda hvilken fin damtoalett som helst. Klothilde höll skon helt förtjust i luften, men förtjusningen steg snart till hänryckning, då herr Liwenburg, visande klacken, tryckte på en fjäder, så att locket till en veritabel snusdosa sprang upp.
— Det är min egen konstruktion och komposition -— sade han; — med denna tror jag mig bli hofskomakare !
Att herr Liwenburg fick stora omfamningen, faller af sig sjelft, hvarefter han vidare upplyste, att denna tof-fel vore bestämd att komma en viss högt uppsatt man tillhanda, och att den skulle komma på en ort, der man sjelf idkade de sköna konsterna och också skulle förstå att belöna skön konst.
Då efter en rund tid Klothilde förde talet på ofvannämnda mästerstycke och dess resultat, svarade herr Liwenburg undvikande. Derpå talade han om personer, som med tio riksmynt trodde sig uppfylla allt hvad som tillkom dem, tömde sitt glas i tysthet, ibland anmärkande, att det kunde vara tid på, att en viss högstden-
Källa: Project Runeberg ·
