Sida 67
Till publiken
Det var en söndag och jag var fri som fågeln, friare än han, ty jag hade tyvärr ingen maka. Jag hade sökt upp en vän, en, soin jag trodde, verklig vän, hvilken skötte utpröromålen på ett kontor och som således icke borde vara min afundsman. De andra herrarne i modebutikerna voro visst mycket gentilare än han, men jag läste alltid i deras blickar: »ack, om du vore strypt i din husbondes ganser», och så skämtade de, för att hämnas p& mig för mina framgångar i yrket, alltid med mina missöden inom den sfer, som väl företrädesvis borde tillhöra en modehandelscommis — kärlekens. Min vän, hvars namn är Oskar, och jag suto vid ett middagsbord på Strömsborg. Vi drucko icke vatten, och vi talade om vackra flickor. Man undrar kanske på, att jag icke hunnit blifva led vid allt hvad qvinnor hette. Förhållandet var dock omvändt. Saken är nemligen, eftersom sanningen måste fram, att jag är smålänning, fastän jag talar stockholmska som en skådespelare vid K. teatern, och en smålänning ger sig ej förrän han nått sitt mål. För hvarje gång jag fick en korg blefvo mina fordringar på idealet större, och trots dessa alltjemnt stegrande anspråk nådde jag det slutligen.
Under våra samtal berättade mig min vän en historia, hvilken kom mig att spritta till. En tanke genomfor mig. Hvad Oskar berättade och hvad jag tänkte skall läsaren litet senare få erfara. Oskar märkte intet, och likväl var denna sprittning ett tecken till, att första länken i den rosenkedja som skulle knyta mitt ideal vid mig var färdig.
Derföre skall jag aldrig glömma den söndagen.
Tre månader senare inträdde jag i en butik i en af de aflägsnare stadsdelarne. Jag säger ej hvad som såldes der, och icke såg jag det heller till en början, ty det händer allt, så konstigt det låter, att en man kan bli b)äftd&d, då han får se en riktigt vacker flicka. I syn-
Källa: Project Runeberg ·
