Sida 70
Till publiken
inrymmer fåfängan, hvarhelst den nu enligt frenologin
— det kallas ju så — blifvit placerad.
— Jo bevars. Jag tycker, att ni ser ut som allt hvad ni behagar och det är nog icke så obetydligt, — svarade hon, tagande hämnd för mitt nyss fällda uttryck.
— Aha, ni är litet elak. Det hade icke edra vackra ögon underrättat mig om, — yttrade jag i nonchalant ton.
— Och ni är litet näsvis, det hade icke er näsa förut talat om för mig — svarade hon gäckande.
Nu är förhållandet det, att min näsa något så der litet stöter på Norrköpingstypen, och kanske läsaren har kunnat sett det på porträttet. Min näsa har alltid gjort mig bekymmer, och, må hon förlåta mig om jag gjort henne orätt, jag har tillskrifvit henne ett olycksbringande inflytande på mina föregående frierier. Att nu höra denna anspelning från Fannys läppar innan jag talat en fjerdedels timma med henne, det var icke uppmuntrande och när man så der får ett slag på ansigtets mest framstående parti har man icke heller lätt att till det yttre hålla god min. Fanny märkte, att min näsa var ömtåligare än hon såg ut till, och tilläde derföre med ett leende, som skulle försonat mig tillochmed om jag haft ett par filialnäsor att ömma för:
— Men kanske vi skola återgå till våra affarer. Sedan de äro uppgjorda kunna vi börja att munhuggas på nytt.
— Ja, att munhuggas i den mening som ordet måtte äga, då det går öfver en vacker flickas läppar, dertill skall ni alltid finna mig redobogen.
— Verkligen! — svarade hon och såg ut som om hvad jag i detta ögonblick tänkte på skulle varit en bland stockholmsflickorna mer än till hälften bortglömd saga.
— Men kom blott icke — fortfor jag, öfvermodig såsom en lyckad — och det tyckte jag mig vara — de-
Källa: Project Runeberg ·
