Sida 72
Till publiken
— En roman, slutligen — fortfor jag, utan att låta förbluffa mig, — i hvilken ni icke vet, att ni uppträder. Och dock är ni Sjelfva hjeltinnan.
Fanny tycktes alldeles förbluffad. Det såg ut som om hon letat i sitt minne, utan att kunna få den ringaste ledtråd.
— Men säg mig då ... — började hon.
— Jag har nyss beklagat, att jag icke hade tid att dröja längre! Jag beklagar nu ånyo, att detta icke var ett tomt ord. En annan gång således. Var under tiden fullkomligt lugn, ty intet enda ord i min roman är af den beskaffenhet, att ni kan behöfva rodna deröfver.
Jag bugade mig och gick till dörren.
— Ni kommer väl igen snart — snart? — ropade hon efter mig.
— Utan tvifvel — svarade jag och såg ut som en diplomat.
Jag kände mig stolt. Jag var verkligen diplomat. Aldrig har väl bakom en boddisk de derifrån så ofta i olika variationer hörda orden: — Ni kommer väl igen snart! — blifvit uttalade af uppriktigare hjerta. Först nu märkte jag huru nyttigt det är att stå i ett modemagasin. Man lär der att i grund känna qvinnornas karakter. Alla de olika sidorna af densamma hänga så nära tillsammans med deras åtrå efter hvad som i besagda magasiner finnes, att man af denna åtrå kan finna de gyllene nycklarne till deras öfriga känslor. En tänkande commis kan för öfrigt icke undgå att inse, att allt hvad han har under händer, siden eller ylle, brokad eller popelin, dock endast är ölika9utvecklingsformer af det uräldsta — af fikonalöfvet. Och hvad var det som föranledde fikonalöfvet? Den qvinliga nyfikenheten. Modebutikerna med allt hvad deruti finnes, commis’en bland annat, ha således för sin existens ursprungligen att tacka nyfikenheten. Det var också på denna, som jag nu grun-
Källa: Project Runeberg ·
