Sida 73
Till publiken
dade mina operationsplaner mot Fannys hjerta, det var denna, som skulle utgöra mitt vapen vid eröfrandet af hennes hand.
En vecka förgick innan jag åter besökte Fanny. Hon sprang utom disken då jag inträdde.
— Åh, kommer ni ändtligen med min roman! — utropade hon. — Min Gud, hvad jag har väntat på er.
— Beklagligtvis hinner jag icke heller nu att berätta den, ty jag är endast ute i ett ärende och har redan varit borta för länge. Jag kunde dock icke underlåta att stiga in för att helsa på er.
— Men ni måste .. . Säg mig åtminstone hvar om det handlar... I några få ord!
— Nej, det kan inte berättas -annat än utförligt. Ni skulle eljest kunna taga onödig anstöt af min lilla sannsaga.
— Men så skrif då!. . . — ropade hon. — Fastän . . . jag är ju tokig; jag vet ju icke ens hvad ni heter! — tilläde hon, rodnande öfver sin ifver.
— Här är mitt kort... — yttrade jag och räckte henne det med min bästa bugning.
— Nåväl, vill ni ej skrifva? — yttrade hon blygt.
—: Nej, jag är ingen riktig författare — svarade
jag, fullkomligt sanningsenligt, såsom läsaren nog redan funnit.
— Men hur skall man då bära sig åt? Jag funderar, så att det spränger i hufvudet, men förmår ändå icke hitta på hvad det är, ni kan ha att berätta.
— Jo, det faller mig något in. Nästa söndag är jag ej i Stockholm ty jag måste ut på en affarsresa; men hvad skulle ni den derpå följande söndagen säga om en kopp thé i mitt sällskap någonstädes ute på Djurgården?
Fanny rodnade litet, skakade på hufvudet så att de
Källa: Project Runeberg ·
