Sida 74
Till publiken
blonda lockarne svallade omkring axlar ne och sköt upp de vackra mörkbruna ögonbrynen.
— Vi äro så litet bekanta . . .
— Ja, jag ber tusen gånger om ursäkt, men nöden har ingen lag.
— Detta är för öfrigt icke det värsta.
— Hvad är det då?
— Jo, att det är så lång tid till söndag åtta dar . . . Förstås — skyndade hon med skalkaktig min att tillägga
— det är icke ert sällskap som jag så längtar efter, utan det är upplösningen af gåtan.
— Det behöfde ni tyvärr inte säga mig, min nådiga fröken.
— Nå, det är roligt att höra en karl som ej tager sig för höga tankar — yttrade hon skrattande.
Jag aflägsnade mig efter en stund och sedan jag erhållit löfte att under tiden få återkomma emellanåt.
— För höga tankar! — Ja, i sanning, de voro allt bra höga, så visst som det är höga tankar att tänka på en sådan liten mun liksom på ett par körsbär, hvilka man har rätt att föra till sina läppar, på ett par sådana ögon liksom på sin fotogénlampa, hvars Jåga man har i sin hand att moderera, och på ett par sådana armar liksom på sin halsduk, hvilken är färdig att lindas om halsen när som helst.
Under tiden som förflöt före deu märkvärdiga söndagen lyckades jag att göra mig underrättad om Fanny. En älskare, hvilken icke fått korgen så många gånger som jag, skulle kanske icke gjort det; men alltefter andra och tredje misslyckade försöket tade sådana förfrågningar blifvit hos mig en vana, oclPverkligen föranledt åtskilliga försöks inställande. Jag fick goda underrättelser. »En smula yr, litet obetänksam, men ren som guld», förklarade mig ett gammalt fruntimmer, hvilket kände Fanny och hennes förhållanden i botten och som eljest
Källa: Project Runeberg ·
