Sida 76
Till publiken
I veten då också, att denna hjertklappning lika litet som de öfriga känslorna »med anledning af stundens betydelse» kan på menniskospråk tolkas.
Jag förbigår derföre alla öfverflödiga och omöjliga skildringar af mitt sinnestillstånd och ber läsaren tänka sig oss båda sittande vid en liten nätt thésupé ute på ett litet utvärdshus på Djurgården med blickarne irrande utöfver den solbelysta vattenytan.
Det dröjde innan jag kom mig för att börja konversationen med annat än de vanligaste fraser. Slutligen yttrade Fanny:
— Nu, min herre, måtte väl mitt tålamod vara tillräckligt hårdt pröfvadt!. . . Icke en minut längre vill jag vänta — tilläde hon med sin lilla trotsiga min.
— Välan då — svarade jag; — men jag erinrar er till en början om att, om också historien ibland kan förefalla er litet btetänklig, så vet jag lika väl som ni, att den icke så är och att ni intet har att förebrå er.
— Godt, godt! Berätta blott, så få vi se.
— Det är nu flera månader sedan — började jag
— som jag en dag mötte en af mina vänner. Vi slogo oss ned på ett schweizeri och började språka om ett och annat. Slutligen yttrade min vän:
— Jag hade i går på en gata — han nämnde samma långa gata, der er butik är belägen — ett ganska lustigt äfventyr!
— Hur så? — frågade jag temligen likgiltigt.
— Jo, tänk dig, bäst jag går, ser jag en storväxt herre komma ur en butik, med hatten i nacken och mycket »vräkig» min. På hans hatt sM jag till min förvåning en stjerna af hvitt papper. Jag trodde till en början, att det var ett dårhushjon, som hade några besynnerliga fantasier och derföre prydt sig med denna stjerna. Men jag insåg genast sanningen, då jag tittade in i butiken och såg en änglavacker flicka gapskrattande följa
Källa: Project Runeberg ·
