Sida 78
Till publiken
saken, så var hon dock qvinna, och hon måste således, trogen sin natur, i en dylik kasus neka.
— Det var första kapitlet i min historia — fortfor jag utan att låtsa om af brottet. — Det andra är mycket kortare.
— Då jag nyss yttrade, att min vän icke presenterat mig för er, hade jag, som ni vet, rätt. Men det är dock verkligen han, som, fastän utan att veta af det, upplyst mig om hvar ni fanns. En söndag, det var några månader senare, gingo vi, jag och min vän, hvilken, som ni vet, heter Oskar . . .
— Nej, hur skulle jag veta det! — utbröt Fanny och satte en mycket värdig min på sin lilla mun,
— Jaså, ursäkta mig, ni vet det icke? En söndag
gingo jag och Oskar--gatan framåt. Oskar måtte då
ha glömt af att han berättat historien om pappersstjer-nan för mig, emedan han yttrade: »I den butiken finnes en rätt vacker flicka». Tonen lät likgiltig, förmodligen af det skal, att han icke ville gifva mig anledning att söka upp er, ehuru han, såsom man alltid gör, då man har något på samvetet, vare sig godt eller ondt, kände behof af att tala om hemligheten. Aha, tänkte jag, det är således der som din skatt är gömd, min gosse! Som ni finner, gissade jag den gången rätt.
— Nå ja, ifall den der vackra flickan, såsom ni uttrycker er, verkligen var jag, så ligger väl ändå intet märkvärdigt i hvad ni berättat?
— Ah nej, icke så synnerligt. Det märkvärdiga kommer sedan.
— Hvad! Historien är icke *slut ännu! — yttrade Fanny, hvilken redan börjat antaga en spefull min med anledning af det ringa, som jag hittills haft att förtälja, men som nu åter nedslog ögonen och såg betänklig ut.
— Som sagdt, det märkvärdigaste återstår. Det bevisar, att ödet bestämdt beslutat, att jag skulle uppsöka
Källa: Project Runeberg ·
