Sida 80
Till publiken
gånger mött en ung förtjusande flicka, hvilken jag alltid följde efter, något som tycktes besvära henne mycket. Tvenne gånger såg jag henne gå in i en butik, och jag beslöt derföre att se hvad märkvärdigheter denna butik kunde innehålla. Ah! Den unga skönheten var ställets gudomlighet: hon skötte handeln der. Jag begärde köpa någon småsak, men flickan tog mycket oartigt emot mig, ty hon kände naturligtvis igen den envise beundraren. Slutligen måtte hon dock funnit, att jag icke var så farlig. Jag lyckades förmå henne att skratta, och vår bekantskap var gjord. Man blir aldrig förtrolig med en flicka, förrän man kommit henne att draga på smilban-det. Detta står bestäm dt i direkt förbindelse med hjer-tat; en kittling i det förra, och det blir bums en genklang i det senare. Slutligen lyckades jag en dag förmå henne till en utfart i vagn; men »tant» skulle naturligtvis vara med. Det är en tant, som har Ögon och öron, kan jag försäkra dig. Jag skulle önska, att min egen dotter hade en sådan tant då hon blir aderton år.
— Vill du, att jag skall säga dig, hvar denna unga flicka är till finnandes? — frågade jag min vän.
— Åh, det kan du icke.
— Hon är i butiken strax här nere vid hörnet — förklarade jag i mycket bestämd ton.
— Åh tusan! — utbrast min vän alldeles förbluffad.
— Jag tyckte, du sade mig, att du var fullkomligt obekant i denna del af staden!
— Det är intet fördoldt, som icke skall uppenbaras
— förklarade jag.
Fanny hade med stor uppmärksamhet följt min berättelse. Ibland hade hon rynkat ögonbrynen, ibland bitit sig i läppen, men understundom hade äfven ett leende glidit öfver hennes läppar.
— Ni medger således, att intet ligger mig till last i den lilla romanen — frågade hon i vänlig ton.
Källa: Project Runeberg ·
