Sida 81
Till publiken
— Intet, alldeles intet — försäkrade jag. — Jag kan ej be er om förlåtelse, att den kommit till min kunskap, ty jag har ej kunnat låta bli att höra hvad som yttrats, att minnas det och att draga mina slutsatser. På detta sätt ha händelserna måst stå klara för mig, och som ödet så der tvenne gånger ställt små händelser i ert lif framför mig, har jag med eller mot min vilja måst intressera mig för er, äfven innan jag sett er.
— Er roman är således redan slut nu? — frågade hon skalkaktigt.
— Icke fullkomligt — yttrade jag, ehuru i något osäker ton. Det sista kapitlet, det om frieri och giftermål, återstod ju ännu att författa. Det var dessutom en omständighet, som jag bra gerna skulle velat ha reda på, men som jag icke vågade vidröra.
— Min är det icke heller — fortfor Fanny, och rodnaden stod åter på hennes kinder. —- Jag har en bekännelse att göra: Jag har varit mycket oförsigtig, så mycket, att jag nästan varit felaktig. Jag har en gång varit hemma hos Oskar!
Detta var ett dunderslag. Händelserna i romanen började nu vända sig mot mig. Jag erinrade mig nemligen, att då jag nyligen i allmänna ordalag med Oskar talat om min vän från landet, som äfven var hans, så hade Oskar yttrat: — Han måtte vara förtjust i stockholmsflickor och formerat en hel del bekantskaper, ty en som såg hans porträtt i mitt fotografialbum sade genast: Honom känner jag, det är — —. Jag tänkte dock vid dessa ord af Oskar, att det omöjligen kunde vara Fanny; och likväl hade jag nu visshet derom.
* — Ack! jag dömde således orätt i detta andra fall, som föreföll mig betänkligt! — utbrast jag med förfäran, förkastande hela kraften af den osvikliga slutledningsförmåga, som jag förut varit så stolt öfver.
6
Källa: Project Runeberg ·
