Sida 82
Till publiken
— Jaså, ni har dömt mig äfven i andra fall än dem ni omtalat — utbrast den unga flickan, som nu syntes mig för alltid förlorad, — som ni sade förut, ni kunde icke hindra er ifrån att draga slutsatser af hvad ni hörde. Men då ni beslöt er för, jag vet ej af hvad skäl, att egga min qvinliga nyfikenhet och att framställa dessa händelser för mig i den dager, ni säger er ha uppfattat dem, borde ni äfven ha framställt allt, hör ni, allt!
Hon var ond och hon var vacker. Hon kunde ej vara felaktig, det läste jag i hennes stolta blick. Det var detta ögonblick jag väntat skola inträffa, ehuru jag trott att det skulle komma tidigare och icke med anledning af denna omständighet, hvars omnämnande icke hade ingått i min plan. Jag trodde ju redan förut så obe-tingadt på henne! Men, som sagdt, stormen kom icke oväntadt, och jag lät mitt grofva artilleri rycka fram.
— Ah, Fanny — sade jag, i en ton och en hållning, som, efter hvad jag tror, icke saknade sin värdighet, — jag har ett svar äfven för er vrede! — Och dermed drog jag fram ur fickan ett ark papper och räckte min förbittrade lilla förtjuserska.
På detta papper lästes i stora bokstäfver följande ord af öfverväldigande pathos:
»Min fröken! Allt hvad jag sett af er, allt hvad jag hört om och af er föranleder mig att begära er hand. Må detta vara svaret på de vredgade ord, jag väntar från edra läppar. Jag känner er; lär äfven ni att känna mig. Dessförinnan väntar jag intet svar af er.»
Det vexlar ofta moln och solsken på kärlekens himmel. Det faller äfven regn ibland. Men det regn, som nu föll, kom från tvenne himlar — från Fan nys blåa ögon.
— Ah! ni är då äfven god! — sade hon med en röst, som tycktes smälta tillsammans med hviskningarne från det skimrande vattnet ett stycke nedanför oss, samt
Källa: Project Runeberg ·
