Sida 83
Till publiken
från de gröna, dallrande bladen i trädkronorna öfver oss, och hvilken likväl nådde mitt öra, lika klart som en fågels gällaste och gladaste sång. — Ni dömmer således icke en oförståndig flicka efter skenet. . . Men lyckligtvis — tilläde hon och skakade åter stolt sitt lockiga hufvud, — har jag bevis som. rättfärdiga mig. Ni har sagt, att ni ej begär mitt svar genast. Ni skall icke heller få det — förrän jag rättfärdigat mrg!
Ja, se der ser man! En ung flicka talar om qvin-nans underordnade ställning, och så är hon, så snart hon råkar en karl, hvilken händelsevis har trumfen på sina händer, genast färdig att lägga sig för bet. Det är der-för att man är god, heter det, gudbevars! Men den som har trumfen i det preferencespel som kallas kärlek, kallas »god» — derför att han är så nådig och ej gör stora slamm.
Dock — jag har nu varit så länge borta i helt andra rymder än den, som är min egentliga: min butik, att jag måste återvända dit. Kassaboken passar mig bättre än författarnes papperslappar, kopiebläcket bättre än »originalskrifbläcket», och alnen handterar jag bättre än pennan. Vare det derföre nog sagdt, att jag redan samma aftonv i Fannys eget hem fick se ett bref från Oskar, skrifvet ännu föregående dag, och i hvilket han, som, till följe af vårt möte på —gatan, misstänkt att jag lagt ut några krokar för Fanny, i mindre hyggliga ordalag talade om mig, hvarförutom han beklagade sig öfver Fannys hårdhet att aldrig ha bevisat honom den ringaste ynnest. Vidare fick jag se ett bref från min vän på landet, adresseradt till »tanten», i hvilket det hette att ett annat bref till Fanny var inneslutet; och detta senare, som äfven förevisades, ådagalade klart, liksom det förra, att Fanny intet hade att förebrå sig. Slutligen fick jag se ett par andra bref af tidigare och senare datum, alla innehållande tydliga spår af sår, som Fanny slagit i unga
Källa: Project Runeberg ·
