Sida 48
Ur Kapten Puffs minnen (med porträtt)
ellen emellan Blume och Liprandi: ’så villig som skyldig’».
Med blicken på de två älskande började jag der-efter:
»En riddare båld och en jungfru så grann,
de sutto tillhop’ i det gröna;
de sågo med ömma begär på hvarann:
Alonzo den tappre, så kallades han, och hon Imogine den sköna.»
Fortsättningen och slutet af dén långa balladen hade förklingat och efterföljdes en stund af allmän tystnad, då helt oförmodadt en mungiga hördes på något afstånd, i toner, ömsom glada och lifliga, ömsom vemodsfulla och smäktande, återgifva styckets melodi.
Den virtuos, som så mästerligt behandlade det otacksamma instrumentet, var en ung gosse med ett. hufvud, omkransadt af rika lockar, en hög och öppen panna, ögon strålande af snillets glädje och eld och en mun, der ett ständigt skälmaktigt leende hade sitt fria spelrum. Dryaderna i Åviks skogar voro de första, som hade lyssnat till hans mungiga, då han, en annan Robinson Crusoe, der uppträdde, åtföljd af sin trogna Fredag — en liten vallflicka, hvilken likasom han var utstyrd i en kostym af bark, blommor och mossor. — Nu var det första gången jag här i tiden såg och hörde
Robert Wilhelm Ekman.
*
Hvad Gud gör är godt! Han har makt öfver kropp och själ. Han utsår fröet, så att blommorna blomstra, och han bryter dem efter sin vishet till kransar för
Källa: Project Runeberg ·