Sida 330
Kapitel 12
sällan här märkbara, men, antingen nu solljuset, med all sin glans, likväl är mera dämpadt än vanligt, eller det är en följd af vår egen stämning, vi erfara dock denna onämnbara känsla af frid och sinnesro, som sommarnattens stillhet så gerna medför. Alldeles oafbruten är likväl ej den tystnad som råder. En lång stund, under det vi aflägsna oss vid årornas regelbundna slag, höres bruset af en skummande elf, som öfver strandklipporna störtar sig nästan omedelbart i hafvet, och allt som oftast höres frustandet af en hval, som mils vidt ifrån oss utstöter sin skumhvita vattenstråle — det är en kamrat i vår nya fångenskap, som liksom vi måtte funnit sig stängd af isen, eftersom han ej ännu gör min af att lemna fjordmynningen, — och då och då genljuder glacierernas brakande, likt en åska, från klipporna på andra sidan fjorden.
Fullständig stiltje rådde, spridda isblock hade börjat norrifrån med strömmen tränga in i viken, och bogseringsbåtarne voro utsatta för att hjelpa Magdalena ett stycke längre in och föra henne i skydd bakom den sandrefvel, som mot norr begränsar Aldert Dirkses bugt, der något längre fram på förmiddagen ankaret fälldes.
Wijde Bay är med skäl att anse som en af Spetsbergens vackraste fjordar, liksom den är en af de största, med en utsträckning rätt i norr och söder af omkring tio mil, med en bredd af en och en half till två mil. På östra stranden längst i norr, der redan den egentliga fjorden kan anses upphöra, nedskjuter Mossel Bay, som, om man så vill, skulle kunna betraktas som en sjelfständig vik. För öfrigt finnas inga betydligare bugter och inskärningar, och
Källa: Project Runeberg ·
