Sida 331
Kapitel 12
stränderna fortlöpa nästan oafbrutet parallelt jemte hvarandra, tills man omkring sex mil från mynningen möter den ansenliga Mitterhuken, hvars höga fjellkam delar fjorden i tvenne armar, af hvilka den östligaste är att anse som hufvudgrenen. Först här förekommer en och annan mindre ö, under det sådana längre ut helt och hållet saknas. Fjellsträckorna, som å ömse sidor begränsa fjorden, visa en sinsemellan i hög grad afvikande karakter, som genast tillkännagifver olika geologiska bildningar. Östra stranden, en fortsättning af samma äldre skifferbildningar, som vi redan i förbigående lärt känna från Treurenberg och Mossel Bay, företer en enda jemn snö- och isbetäckt fjellplatå, som närmast hafvet har en medelhöjd af omkring tusen fot, och som endast här och der tvers öfver de brant stupande lagren genomskäres af breda dalfören, af hvilka de flesta äro uppfyllda af inlandets is, som i mäktiga glacierer, breda strömmar af is, söker ett utlopp i hafvet, antingen de då må halva funnit för sig en remna, tidigare bildad i fjellmassan, eller af egen kraft brutit sig en väg genom berget, på samma gång ismassan i sin allt utjemnande verksamhet till en sammanhängande platå utan uppstigande bergstoppar afskurit de uppresta qvarzit- och horn-blendeskifferlagren. Redan långt ut till sjös ser man »de tre isfjellen» framskjuta sina hvita ismassor på denna kust, i skarp kontrast mot de mörka fjellväggar, mellan hvilka de gå fram. Vestra sidan deremot, som bildas af den med Grey Hook slutande betydliga landtungan, hvilken skiljer Wijde Bay ifrån Liefde Bay, norrmännens Kjærlighedsbugt, utgör den bizarraste samling ui enstaka, utaf tverdalar skilda, präktiga fjellpartier, ordnade terrassformigt i rader eller i koncentriska kroklinier, käglor
Källa: Project Runeberg ·
